2009-02-23

Frälsningsarmen i Ryssland - före revolutionen 1917

William Booth -





 William Booth var i Ryssland och sökte
finna legalt utrymme   för Frälsningsarmen där .
Om detta och en hel del turer omkring det skriver Michail Odintsov
 i denna ganska utförliga artikel som nyligen blivit publicerad i Nezavisimaja Gazeta -


Premiär-minister Stolypin och Frälsningsarmen 
Till frågan om religions-politiken i det Ryska Tsarväldet 
2009 – 02 – 18 , Michail Odintsov

I augusti 1908 i en kupe´på det tåg som befor sträckan från Stockholm till S:t Petersburg , möttes två personer . Den ene var Bramwell Booth – chefen för Frälsningsarmens stab, och son till grundaren för denna organisation , William Booth. Den andre var en engelsk journalist , William Thomas Stade. Under samtal framgick att Stade på uppdrag av redaktionen för London-tidningen "Times" var på väg till tsarväldets huvudstad för att intervjua den ryske premiärministern Petr Arkadevich Stolypin. Booth föreslog sin samtalspartner att under de mötena ta upp frågan om att öppna för Frälsningsarmens verksamhet i Ryssland. 

Vid ankomsten till S;t Petersburg fick Stade se att mötet med premiärministern blev av. Det material som förbereddes av den anledningen blev publicerat i "Times". Av detta kunde den tidningsläsande allmänheten få veta, att frågan om Frälsningsarmen verkligen hade blivit behandlad. Det var bara det att det var inte journalisten som tog upp frågan, utan Stolypin själv. Särskilt intresserade han sig för sådana frågor som t.ex. : " Blandar sig möjligen Frälsningsarmen i politiken? Vill den uppväcka känslor av förbittring i förhållande till tsardömets ortodoxa befolkning? Hur går det, om det hålls möten under öppen himmel, vilket strider mot den ryska lagen? " Själva frågorna bar vittnesbörd om att premiärministern hade hört mer än nog om Frälsningsarmen vad det gällde dess organisatörers ambitioner, vilka alltsomofta hördes om från representanter från den ryska myndighets-strukturens mun. Stade försäkrade premiärministern att Frälsningsarmen " "inte blandar sig i politiken" , och inte driver " fientlig verksamhet" mot kristna kyrkor eller andra religioner, Och vad det gällde möten under öppen himmel, så genomförde Frälsningsarmen sådana endast i de fall där det fanns direkt tillåtelse i den nationella lagstiftningen. Formen för samtalen blev, som tidningen meddelade, uppmuntrande på ett oväntat vis . Stolypin sade att han inte såg några orsaker till hinder för Frälsningsarmens ingång i Ryssland, utan bad bara om att få se dess stadgar för att kunna närmare gå igenom dessa, och för att sedan kunna fatta ett officiellt beslut. 

Frälsningsarmen – det är en protestantisk organisation som bedriver mission och välgörenhet och den grundades 1865 av metodist-prästen William Booth . Alla dess medlemmar bär intill denna dag uniform och kallas dessutom vid militära grader – från "general" till "menig" . Frälsningsarmens förste general blev William Booth själv . I slutet av 1800 – och början av 1900-talet började organisationen att öppna filialer över hela världen. Den hade också en avdelning i storfurstendömet Finland, som åtnjöt ganska stor självständighet inom det ryska imperiet. Men att falla till föga för den religiösa liberalism som var karaktaristisk för Frälsningsarmens förhållande i Finland , och att sätta denna i stånd att sprida sig utanför storfurstendömets gränser, detta ville tsarväldets myndigheter inte ägna ens en tanke åt. I vart fall , om än Stolypin i själva verket hade ansett det vara möjligt att ge Frälsningsarmen tillträde till områden bortanför Finland , så hade det vid det tillfället hört till undantagsfallen i hans maktutövning. Men tvärtemot det uttalande som han hade gjort inför "Times" korrespondent, så förverkligade Stolypin aldrig detta. 

Premiärministern för statskyrkan 

Stolypins förhållningssätt till Frälsningsarmen utgjorde en del av hans allmänna representantskap för vad som borde vara innehållet i statens religions-politik. Dessa åsikter uttrycktes särskilt tydligt i det inbördes förhållandet mellan premiärministern och det för Ryssland nya, lagstiftande organet – duman. Dess första sammansättning uttalade sin dom över statens religions-politik med orden: " Otvivelaktigt har Ryssland under lång tid levt under en regim som inte tillåtit någon samvetsfrihet" .Detta var också Petr Stolypins omdöme om Inrikesministeriets verksamhet, för det var inom dess fullmaktsområde som tsarväldets religiösa angelägenheter behandlades. Duman uppmanade till principiella reformer, som kunde föra fram landet mot idealen för en civil och demokratisk rätts-stat. Svaret är känt: efter att ha arbetat litet mer än två månader upplöstes duman, och från att ha suttit på inrikesministerns plats blev Stolypin överlyttad till platsen för Ministerrådets ordförande. När han verkade i denna befattning framträdde han med ett program-enligt tal i slottet vid Travicheskij inför den andra duman den 6:e mars 1907, och då hade han helt nyligen påbörjat sin nya verksamhet. Stolypin talade om den "perestroika" som , enligt hans uppfattning, hade fullbordats inför allas ögon de senaste två åren, och som hade rört vid alla nivåer av den statliga och nationella hierarkien. 
I samband med detta uppmanade premiär-ministern till snar reformering av den gamla religions-lagstiftningen, och till ett antagande av nya lagar. Det var ingen som invände mot detta, eftersom det svarade mot stämningar och förväntningar hos dumaledamöter och i hela samhället. Frågan var bara den, på vilka principer skulle statens nya religions-politik byggas upp: på den traditionella ide´n om en "ortodoxt-kristen stat" eller på ide´n om en “civil stat" ?
Premiärministern var entydigt rak och öppen. Som han framställde saken så grundades vägen och meningen, karaktären och målet för alla förändringar i religionsfrihetens sfär på följande sentens: " Den ryska statens många sekel gamla band till den kristna kyrkan förpliktar den först och sist att lägga grunden för alla lagar om samvetsfrihet tillsammans med en kristen stat, i vilken den Ortodoxa Kyrkan som den dominerande rättmätigt åtnjuter en särskild aktning och ett särskilt beskydd från statens sida. Medan den vakar över den Ortodoxa Kyrkans rätt och egendomar , kallas staten att därmed också vaka över den fulltändiga friheten för dess inre styre och uppbyggnad , och att tillmötesgå alla dess initiativ som överensstämmer med statens allmänna lagar. Staten kan inte heller mitt under nya förhållanden gå ifrån de historiska förbund, vilka påminner oss om att under alla tider och vid alla sina angelägenheter har det ryska folket besjälats just av ortodoxien, med vilken den ryska jordens ära och makt är oskiljaktigt förbunden". 

Om man lägger åt sidan det patetiska med denna patos, så framgår det att i det väsentliga har politiken i förhållande till religiösa organisationer förblivit oförändrad. Statskyrkans " dominerande och framtonade position" har bevarats och t.o.m. stärkts, och samtidigt har , utan förändring eller något slags hopp om förbättring, situationen som "tålig och förföljd" religion blivit kvar. 
För att om möjligt bara på något vis mjuka upp duma-ledamöterna så lovade Stolypin på tjänstemannavis att andra religioners rättigheter inte ska förglömmas. Något senare införde inrikesministeriet verkligen också sju religionslagstiftnings-projekt i Stats -duman , som rörde varaktig verksamhet för andra läror och trosriktningar i samhället, rätten för anhängare att övergå från en trosriktning till en annan, borttagande av begränsningar i politiska och medborgerliga rättigheter som hörde samman med tillhörighet till andra religioner. 

Men det visade sig mycket snart att premiärministern och duma-ledamöterna skildes år i grunden när det gällde förståelsen av vad "stor-Ryssland" innebar ( "Velika Rossija" ) . Och därför upplöstes den andra duman i ordningen , I likhet med den första, och det av tsaren själv den 3 juni 1907. Då genomfördes det som i vår historia har kallats för statens "tredjejuni - " omvälvning. Från den 7:e november 1907 öppnades tredje dumans sittning, då oppositionspartiernas roll reducerades till ett minimum. Denna fogliga majoritet tog sig också för att manipulera premiärministern för att kunna uppnå sina politiska mål. Inför en duma som hade ställts på knäna lyckades de framlägga sin vision för statens prioriteringar vad det gällde religions-politiken, så kunde de nödga den att ordna det för sig på det allra fogligaste och mest invändningsfria sätt. Jojo, det fanns nu något att säga om det, och därför fick ledamöterna igen höra upprepas som en besvärjelse: " Staten anser det vara en plikt att samverka på alla vis till den dominerande Kyrkans och det andliga ståndets nytta". 

...och Armen drog ut i fält. 

Hur tog Frälsningsarmens grundare - den 80-årige William Both - situationen i Ryssland,och vad kunde han veta om den? Det är inget tvivel om att den information om formen för mötet mellan "Times" - journalisten och Stolypin uppfattades av honom som ett tecken på god lycka. På en gång bad Booth genom det engelska konsulatet om tillåtelse att besöka Ryssland. Denna Arme´s generals förfrågan behandlades aktivt i regeringen, i aristokratiska salonger och i ortodoxt-kyrkliga kretsar. Om än det högre ljuset med Booth´s eventuella ankomst inte tedde sig särskilt hotfullt, så ogillade Heliga Synoden och Avdelningen för andliga angelägenheter inom Inrikesministeriet (MVD) likväl detta, och de protesterade . De måste dock ödmjuka sig för tsar-regeringens utilitaristiskt- pragmatiska sätt att nalkas frågan , då man ville göra en tillmötesgående gest mot Storbritannien. Tillsammans med detta gjorde regeringen allt för att den förmodade visiten skulle bli individuell, och maximalt godkänd med besök och möten i Statsduman, med framträdanden i enskilda hem på särskilda personers inbjudan. 

Den 26:e mars år 1909, och efter att ha gjort föregående besök i Sverige och Finland, ankom William Booth till S.t Petersburg för ett tvådagars-besök. Första dagen besökte han duman, där han mötte dumans vice ordförande , baron Alexandr Feliksovich Mejendorff. Den sistnämnde var utsedd i Finland, och kände till omständigheter i storfurstendömet , han kände med och strävade efter att försvara dess invånares intressen, då även när det gällde frågor om fri religionsutövning. P.g.a. en sådan inställning, stod han under ständig övervakning av S:t Petersburgs polisiära myndighet, i vars böcker han hade kallats för inget mindre än "motståndare till Ryska staten" . I enskilda samtal tog Booth upp frågan om det fanns möjligheter för Frälsningsarmen att verka i Ryssland. Från Mejendorff´s sida fick han löften om stöd. Bland andra Booths möten är det nödvändigt att nämna om samtalet med finansministern Vladimir Kokovtsev, som så hade fascinerat den just då frånvarande Stolypin. Ministern uttryckte ett intresse för Booth´s planer att arbeta i Ryssland.

Det var nog så att Booth redan tecknade de ljusaste perspektiv för Frälsningsarmen i Ryssland. Ekon från dem möter vi i minnesanteckningar hos de personer som beledsagade honom, och enligt dessa menade han att efter de entusiastiska mötena i S:t Petersburg , hade " dörrarna till Ryssland slagits upp på vid gavel , och för oss återstår bara att gå in med musik, trumslag och glädjerop ' Halleluja!'" 

Vid sin återkomst till England talade Booth om detta i Buckingham Palace , dit han blev inbjuden av Englands drottning Alexandra. Vid mötet närvarade också den ryska änke-kejsarinnan Marija Fedorovna , som under de dagarna var gäst hos sin krönta syster. Hon uttalade sig kategoriskt emot Frälsningsarmens ingång i Ryssland, för hon ville inte , som hon uttryckte det, att ännu en "kristen sekt" skulle komma och utmana statskyrkan. Men denna episod rubbade inte Booth´s optimism, utan han skickade en officiell förklaring till det ryska inrikesministeriet i vilken han " med de största vördnadsbetygelser bad om tsar-regeringens tillåtelse" att legalisera Frälsningsarmens verksamhet , och hoppades att Ryssland inom snar framtid skulle bli det 55:e landet där den uppehöll sig. Till förklaringen lades en stadga, som beskrev målsättning, uppgifter, principer, organisations-uppbyggnad och verksamhetsformer för den religiösa organisation som han hade grundat. 

Men i strid mot vad man hade väntat sig så dröjde det mer än två år att fatta ett beslut. Naturligtvis, omedvetna som de var om vad som skedde i ryska regeringens och parlamentets "inre köksavdelning" , och med den tanken att Armen ännu en gång skulle stöta på trögheten och oproffesionalismen hos vanliga myndigheter, tog organisationens ledning sin tillflykt till diåplomatiska kanaler. I ett brev som skickades i den brittiske utrikesministerns namn bad Booth om samverkan för att kunna registrera Frälsningsarmen i Ryssland . Samtidigt besökte en speciellt utkorad representant för Frälsningsarmen den ryske konsuln i Storbritannien – grafikern Alexandr Benkendorff. Representanten försäkrade att organisationen på förhand hade antagit alla de villkor som hade presenterats av den ryska regeringen för att den skulle kunna få tillåtelse att verka i Ryssland , och att Armen hade för avsikt att uteslutande verka inom ramarna för den ryska lagstiftningen och det med regeringens goda minne. 

Grafikern Benkendorff informerade om de överläggningar som hade skett med den ryske utrikesministern, Sergej Sazonov, då de hade övertygat den sistnämnde om att " Frälsningsarmen består av ärliga och samvetsgranna individer" . Sazonov vände sig i sin ordning till ordföranden för Minister-rådet, Stolypin, och informerade honom om Benkendorffs position, och gav samtidigt sin syn på Frälsningsarmens apolitiska karaktär, dess lojalitet gentemot alla andra trosriktningar , dess “nyttighet” när det gällde kampen mot lasterna, och dessutom, medan han tryckte på känsliga strängar hos premiärministerna, sammanfattade han sin framställning : “ ifråga om denna verksamhets karaktär kan även sägas att den utgör en motståndare till de socialistiska och anarkistiska lärorna” . 

Stolypin som inte hade väntat sig en synnerlig diplomatisk påtryckning , och som alltfort hölls tillbaka av sina ministrar, beslöt att inte utan en genomförd granskning avslå förfrågan om Frälsningsarmens legalisering. Han tog sin tillflykt till taktiken att bakom lykta dörrar förhala frågan, men inför offentligheten visa intresse. Inrikesministeriet samlade på hans uppdrag in information om Frälsningsarmen i Ryssland, från departementen för polis och för andliga ärenden, Heliga Synoden, och från sin över-åklagare , och även från Finlands general-guvernör. Från dem fick han också visserligen höra om plikttrogna humanitära skäl för Frälsningsarmen , men i huvudsak fanns det ett bestämt ogillande av dess eventuella legalisering i Ryssland, med hänvisning till “standard” -orsaker: det är en “sekt” som förleder de ortodoxa och som är i strid mot ortodoxien, dess ingång kan uppväcka” motstånd från de ortodoxas sida” ; möten “under öppen himmel” är otänkbara eftersom de strider mot rysk lagstiftning ; det ledande centret befinner sig i utlandet , vilket tar ifrån de ryska myndigheterna alla möjligheter att utöva kontroll över Armens verksamhet. 

Frågan om att registrera Frälsningsarmen hamnade på sidorna av ryska tidningar. Större delen av publikationerna spelade ut den officiella uppfattningen och presenterade Armens historia, och dess grundares William Booth´s liv och verksamhet på det mest ofördelaktiga sätt. Det var bara enstaka journalister som förmådde tillåta sig att offentligt hysa uppfattningar som avvek från de officiella anklagelserna. En av dem – Antonij Ossendovskij – skrev i “Birzchevyx Vedomstvach”: “ Detta sällskaps rena uppsåt , dess energi och uppriktighet , de resultat som det har uppnått – allt detta tar för alltid död på de förlöjliganden och de ovänligheter som har omgivit Frälsningsarmen , och det skapar runt dess anhängare en atmosfär av medlidande, av djupt intresse och respekt”. 

Tsardömet svarar Booth

Stolypin uppdrog åt sin gamle vapendragare – kamraten och inrikesministern Sergej Kryzchanovskij, att ställa ihop ett sammanfattande förslag till regeringssammanträdet med konkreta förslag vad det gällde Frälsningsarmen. Gör man bekantskap med detta dokument så gör det ett kluvet intryck. Å ena sidan finns allt det negativa som härrörde från ministeriernas och verkens informationer , och å andra sidan uteblir något resolut avslag av begäran om registrering. Den som ställde samman detta har liksom med avsikt undvikit att formulera sitt personliga och slutgiltiga förslag, men ville nog att valet mellan “för” och “emot” skulle göras av regeringens medlemmar själva. Därav hans inflikande att det för det första för närvarande pågick undersökningar om ett lagförslag för föreningar och förbund, där möjligheten av att i Ryssland bilda en förening vars styrande center befann sig i utlandet också granskades, och vid deras antagande kunde kanske även Armen “släppas in” i Ryssland. Och för det andra påvisades att regeringen kunde villkora faktisk registrering mot helt bestämda krav om stadgar som uteslöt sådana normer som stod i strid mot den ryska lagstiftningen. 

Till den 27 september 1911 bestämdes en undersökning av frågan om Frälsningsarmen vid ministerrådets sammanträde. Av det tidigare beredda materialet kan man sluta sig till att det förestod en stormig, komplicerad genomgång vars utformning man knappast kunde förutsäga. Men den tänkta tiden ägde det inte rum något regerings-sammanträde, eftersom oväntade och tragiska händelser kom emellan. Den 1:a september så bjöds det på ett särskilt paradnummer på Kievs stads-teater till Nikolaj II:s ära, vilken då befann sig i staden. Under tiden för detta teaterstyckes framförande genomfördes ett attentat mot Stolypin. Olyckligtvis fick såren dödlig utgång , och Stolypin dog på kvällen den 5:e september. 

Till ny ordförande för ministerrådet utsåg Nikolaj II Kokovtsev. Det är klart att den nye premiärministern visste om det tänkta sammanträdet den 27:e september, då Frälsningsarmens öde skulle avgöras , och det är klart att han kunde föreställa sig alla de komplikationer som hängde samman med den frågan , vilka gällde inte bara den inrikes situationen i landet, utan också utrikespolitiska omständigheter. Medan han inte ville ta på sig det personliga ansvaret för sakens utgång , så bad han upprepade gånger om ett utlåtande från den nyligen tillsatte inrikesministern, Alexandr Makarov. Dennes uppfattning var entydig: Frälsningsarmens närvaro I Ryssland var oacceptabel. Detta dokument liksom allt tidigare av Kryzchanovskij förberett material, framlades för behandling av regeringen den 15:e december 1911. Under de nu rådande omständigheterna var det inte att vänta att de skulle bli objektivt behandlade, eftersom det i regeringen vid den tidpunkten fanns inte bara öppna men även hemliga anhängare till en positiv lösning av frågan om Frälsningsarmen. Densamme Kryzchanovskij blev tvungen att lämna sin post som “kamrat minister”, eftersom han befann sig i ett fientligt förhållande till Makarov. Det är inte att undra på att regeringen efter långa förhandlingar förklarade att “ifrågavarande begäran inte kan besvaras”. 

General Booth som inte ännu visste om ministerrådets beslut, skickade ett brev den 31 januari 1912 till Kokovtsev. I det vände han sig till honom som till den person som han hade umgåtts med vid sin ankomst till Ryssland 1909, och som då visade, enligt vad Booth tyckte, en välvilja i förhållande till Frälsningsarmen. Generalen påminde om att han väntade på ett officiellt beslut när det gällde hans förfrågan om att registrera Frälsningsarmen. Det är uppenbart att brevet blev en orsak till att ministerrådet I februari 1912 ånyo uppmärksammade frågan om Frälsningsarmen. Men denna gång blev beslutet negativt. Då sammanslogs allt det material som samlats till ministerrådets sammanträde till ett ärende , vilket överlämnades till förvaring i Inrikesministeriets arkiv. Under den följande tiden så fylldes detta på inte bara en gång med material från polis-departementets särskilda avdelning , vilken genomförde förebyggande övervakning av föreliggande religiösa organisation, och det tillkom även material från andra myndigheter.

På Kokovtsevs inrådan beredde chefen för Inrikesministeriet, Makarov, det officiella svaret åt Booth, och i mars 1912 överlämnades det genom ryske konsuln i London åt adressaten. Efter två månader , i maj månad 1912, kom Boots svarsbrev till Makarov. Generalen uttryckte sitt beklagande med anledning av ministerrådets avslag, vilket , enligt hans åsikt, hade kommit av de ryska myndigheternas otillräckliga kunskaper om Frälsningsarmens verksamhet , och han uttalade den förhoppningen , att detta beslut inte skulle vara slutgiltigt och att det skulle bli möjligt att ompröva frågan i framtiden i mån av tillfälle att “närmare bekanta sig med vår verksamhet”. 












Inga kommentarer: