2009-07-29

Putins kyrka ?

Skribenten Anatolij Streljanin har skrivit ganska bitskt för Unian.net Här artikeln - större delen - i översättning:
Varför ska Putin ha en ”superkyrka” ?
Moskva-patriarkatet är inte bara en produkt av historien, men även av de rådande makthavarna. Putinismen krävde sitt stöd. Det var också en logisk följd: Om Ryssland är en ”supermakt”, då måste också dess kyrka vara en ”superkyrka”... Det väntar en stor besvikelse på detta par...



Ständig skugg-tillvaro
Det verkade som , efter att den Ryska ortodoxa kyrkans Moskva-patriarkat hade fått friheten, att det var tid att komma ihåg det lidande den hade genomgått, att göra bättring efter kryperiet inför de gudlösa myndigheterna, och att med välsignelse påbörja ett nytt liv i Kristi namn.
I Kristi namn – det betyder i frihetens namn. Detta var desto mer angeläget, då mörkermännens förstelnade kyrka utgjorde en av orsakerna till omvälvningen år 1917. Det tjugonde århundradet förstärkte en välkänd historisk lagbundenhet: varje kyrka som tog för sig alltför mycket själv, och inte ville gå i takt med tiden, framstod som slagen, om inte tillintetgjord. Den som ihärdigt ville vara allt, blev till ingenting.
-
Men det som har skett är ännu värre. Större delen av kritikerna har börjat efterhärma de värsta typerna bland deras föregångare innan sovjet-tiden. Pobedonostsevs charm besegrade Solovjevs predikan. ( Georgij Pobedonostsev - ett ortodoxt helgon resp. Vladimir Solovjev - en kyrkokritisk filosof och författare ) . De företog sig att stämpla Peter (den store) och Katarina och överhuvudtaget alla , som någon gång hade kränkt kyrkan, genom att inte tillmötesgå dess strävan efter obegränsad makt och rikedom. Alla, utom bland andra Ivan den Förskräcklige och Josef Stalin... Det väcktes en fientlig stämning gentemot kristenheten i väst . Från den sovjetiska antiamerikanismen övergick man lätt och ledigt till den postsovjetiska. 
-
Nu besjungs bysantismen, nu lyfts Peterburg-perioden av den ryska historien fram. Moskvas kyrkliga föreläsare hänger ut den kyrkliga gudsförgätenheten med sin svada. Ni förstår – allt som kommer från väst det kommer från den onde... dessa jordiska framsteg – men för ryssen är allt som behövs att vara ortodox, och att med rubb och stubb hängiva sig åt Ivan den Förskräckliges och Josef Stalins stat!
Ett ytligt kurage med fundamentalism..
-
För att förstå dessa onödigheter kan det vara nyttigt att titta på Ukraina. Varför tänker den del av Moskva-patriarkatet som nu närvarar här inte på att ställa till några rackartyg, om man inte räknar med vissa präster från det tidigare Komsomol? Förutsättningarna är ju på något vis idealiska! Frihet finns det så det räcker till, och för myndigheterna är det detsamma vad du är för en : en återuppstånden Filofej ( en ortodox 1500-tals-munk. Det var han som kallade Moskva för ”det tredje Rom” ) eller en odödlig Adelaja ...Och nu börjar förklaringen att få fäste. Varje solid präst vet att ingen prisar honom för det medeltida raseriet, det går inte att få något för det. Så vad är det dåren går runt på? Fattar han också , att om han härjar för mycket så möter han motstånd från sina konkurrenter från Kiev-patriarkatet , från uniaterna , från baptisterna, för att inte tala om nigerianens anhängare. De ger inte honom någon tillvaro här!
-
Så hela saken ( ja låt vara halva saken – det är inte heller litet) är utan någon uppenbar fördel. De kyrkliga är människor de som alla andra. Kyrkan är någon struktur också den som alla andra. Föreställningen om nytta spelar samma roll som alltid och överallt. Härav följer att allt eller nästan allt beror av den världsliga makten: vad den fördömer, vad den tål, vad den uppmuntrar. Moskva-patriarkatet är inte bara en produkt av historien, utan också av de rådande makthavarna. Genom gåvor, genom antydningar, genom tillåtelser utgör det till sin kärna vad som har format denna organism. Putinismen krävde ett stöd. Det var också en logisk följd: Om Ryssland är en ”supermakt”, då måste också dess kyrka vara en ”superkyrka”.
-
Det väntar dock en stor besvikelse på detta par. ”Supermakten” har inte och kommer inte heller att få kraft och medel, för att befria sig från skuggtillvaron.
-
Patriark Kirill verkar hoppas att något mer ska tillföras hans struktur . Därför kastar han sig vilt framför politiska och diplomatiska former av verksamhet. Men hans förvaltning är också alldeles för efterbliven, för att den ska kunna ställas fram i främsta raden.
Man tänker då helt osökt: Aah..om Kirill ändå kunde föra sig som en enkel men djupt troende person, även fast han är utbildad! Det hade varit en nyhet för vårt land och världen! Det hade i sanning varit goda nyheter= evangelium. Utan att vara utrustad med den dödande makten hade han blivit ett levande, nästan öken-fadersliknande exempel på gudsfruktan....
Dagen x SvD 
 

Inga kommentarer: