2009-09-03

Putins "brev till polackerna" I



 ( Detta inlägg har lagts till i efterhand och har tidigare legat ute på bloggen "Behemot" )


Det är redan sju årtionden som skiljer oss från ett mörkt och tragiskt datum i civilisationens historia – den 1:a september år 1939. Det var första dagen till det mest ödeläggande och blodiga krig som har kommit att pröva Europa och hela mänskligheten.



När Polens premiär-minister Donald Tusk sände mig en inbjudan att deltaga i högtidligheterna som är ägnade åt det Andra världskriget, då accepterade jag detta utan minsta tvekan. Jag kunde bara inte göra annat. Eftersom - detta krig berövade 27 miljoner av mina landsmän livet, och det i varje rysk familj finns en smärta efter vad man har förlorat och gått förlustig, och från generation till generation går också stoltheten över den Stora Segern vidare, över fädernas och deras fäders bragder, de som hade färdats på vägarna längs fronten. Eftersom - Ryssland och Polen var allierade i det rättvisa slaget. Därför har vi som lever idag en gemensam , moralisk skyldighet att böja våra huvuden inför dem som stupade, inför modet och uthålligheten hos de soldater från olika länder, vilka drabbade samman med nazismen och krossade den....
Det tjugonde århundradet lämnade djupa och oförglömliga sår – revolutioner, omvälvningar, två världskrig, den nazistiska ockupationen av stora delar av Europa och holocaust-tragedien, samt kontinentens delning efter ideologiska principer. Men i europeérnas minne finns också segern i maj 1945, Helsingfors-överenskommelsen, Berlinmurens fall, och de stora demokratiska förändringarna i Sovjetunionen och i öst-Europa vid övergången till 90-talet.
Allt detta är vår gemensamma historia, och den är oskiljaktig från oss. Och det finns inte någon sådan domstol som kan fälla domen över det förflutna med en 100-procentigt kristallklar dom. Liksom det inte heller finns något land, som inte har upplevt några tragiska perioder, några tuffa törnar, eller några beslut från statsmakternas sida som är fjärran ifrån höga , moraliska principer. Vi är förpliktade att lära oss lektionerna från historien, om vi vill ha en fredlig och lycklig framtid.
Men det är ytterst skadligt och ansvarslöst att spekulera i minnet, att preparera historien, att i den söka anledning till inbördes ävlan och strid.
En halvsanning är alltid lömsk. Och tidigare tragedier , som inte har tänkts över grundligt , vare sig det skett som överlagt falskspel eller hycklande, leder oundvikligen till framträdandet av nya historisk-politiska fobier, som ställer staten och folket emot varandra. De utövar inflytande på det allmänna medvetandet, och frestar detta med att ställa samvetslösa politiker till freds.

Historiens väv består inte i någon billig reproduktion, som man hafsigt kan retuschera.Det går inte att på en beställares begäran ta bort det som man inte tycker om eller förändra tonen, att lägga på ljusa eller mörka färger. Tyvärr möter man inte sällan sådana exempel på en ansiktslyftning av det förgångna i våra dagar. Vi ser försök att skriva om historien allteftersom tillfälliga politiska konjunkturer kräver detta. I vissa länder har man gått ännu längre, där gör man hjältar av dem som stred för nazismen, och placerar offer och bödlar, befriare och ockupanter, på samma rad.
På artificiell väg river man ut en del episoder ur den gemensamma, historiska bakgrunden, ur den politiskt-ekonomiska eller militär-strategiska kontexten. Förkrigs-situationen i Europa granskas fragmentariskt och utanför det inbördes förhållandet mellan orsak och verkan. Det är symptomatiskt att förvrängning av historien är något som de som i själva verket tillämpar en dubbel standard även i den samtida politiken, ofta ägnar sig åt.

Opåtänkt inställer sig frågan hur pass långt sådana mytskapare har distanserat sig från författarna till den välkända stalinistiska ”korta kursen i historia”, i vilken namn eller händelser som var misshagliga för ”alla folks hövding ”raderades, och istället kom shablonartade, helt igenom ideologiserade versioner av det skedda.
Och idag så vill man förmå oss att utan minsta tvekan erkänna, att den enda ”utlösande faktorn” för det Andra världskriget blev den sovjetisk – tyska, icke-angrepps-pakten från 23 augusti år 1939. Det är klart att förkämpar för ett sådant ställningstagande inte ställer ens de elementära frågorna – lämnade verkligen inte Versaille-överenskommelsen, som satte punkt för det Första världskriget, efter sig en massa ”minor med fördröjd effekt”? En av de främsta bland dem bestod i att inte bara fixera Tysklands nederlag, utan också dess förödmjukelse. Började verkligen inte gränserna i Europa att rasa
långt före den 1:a september 1939? Och fanns det inget anschluss i Österrike, och var där inget sönderslitet Tjeckoslovakien , då inte bara Tyskland, utan även Ungern, och Polen i själva verket, deltog i den territoriella omfördelningen av Europa. Dag efter dag efter ingåendet av München-överenskommelsen skickade Polen sitt ultimatum till Tjeckoslovakien, och samtidigt förde de in sin arme´tillsammans med tyska stridskrafter i Tesjinskij- och Frisjtadskij-områdena.
Och kan man väl sluta ögonen för de västliga demokratiernas försök , att bakom kulisserna ”köpa sig fria” ifrån Hitler, och lägga om riktningen för hans vrede ”österut”? På grund av detta, som skedde så planenligt och med allsköns eftergifter, demonterades såväl garantier för säkerhet som systemen för en begränsning av upprustningen, som hade existerat i Europa.
Till slut, hur blev det militär-politiska ekot efter överenskommelsen, som hade ägt rum i München den 29 september år 1938? var det inte då som Hitler fattade ett avgörande beslut att ”allt är tillåtet”. Att Frankrike och England inte skulle ”röra ett finger” för att försvara sina allierade. ”Ett underligt krig” på västfronten, ett tragiskt öde för det hjälplöst utlämnade Polen, visade tyvärr att hans förhoppningar inte var grundlösa.

Man kan dock utan minsta tvivel och med fullt välgrundade skäl fördöma Molotov-Ribbentrop- pakten, som ingicks i augusti 1939. Men ett år tidigare så undertecknade ju Frankrike och England ett känt avtal med Hitler i München, och raserade så allt hopp om att bygga en enad front i kampen mot fascismen.
Idag förstår vi att varje form av avtal med den nazistiska regimen var oacceptabel utifrån en moralisk synvinkel, och de ägde heller inget perspektiv utifrån det praktiska förverkligandets synvinkel. Men i kontexten av de historiska händelserna vid den tiden så blev Sovjetunionen inte bara lämnad en mot en med Tyskland, eftersom de västliga staterna sade nej till ett föreslaget system om kollektiv säkerhet, utan stod också inför ett hot om krig på två fronter. Det var ju just i augusti 1939 som konflikten med Japan flammade upp med maximal styrka vid floden Chalchin-Gol.
Att vägra lyssna till Tysklands förslag om att underteckna en icke-angrepps-pakt under sådana villkor där Sovjetunionens möjliga allierade i väst redan hade gått in på analoga överenskommelser med det tyska riket , och inte ville samarbeta med Sovjetunionen - och att ensam konfrontera nazismens mäktiga krigs-maskin, det ansåg med starka skäl de sovjetiska diplomaterna vid den tiden vara som minimum oförståndigt. ( ” kak minimum nerazumnym”)

Jag tror att det var just överenskommelsen i München som upplöste förhållandet mellan objektiva allierade i kampen mot nazismen , det var den som väckte inbördes tvivel och misstänksamhet mellan dem . Och när vi tittar på det förflutna så måste vi alla, i västra såväl som i östra Europa, komma ihåg vilka tragedier som fegheten ledde till, och kabinett-politiken bakom kulisserna, strävan att försäkra sig om sin säkerhet och sina nationella intressen på bekostnad av andra. Det kan inte finnas någon förståndig och ansvarig politik utanför de moraliska och rättsliga ramarna.
Som jag ser det är den moraliska aspekten i den förda politiken särskilt viktig. Och i detta sammanhang vill jag påminna om att den amoraliska karaktären i Molotov-Robbentrop-pakten har fått en entydig parlamentarisk bedömning i vårt land. Vilket man näppeligen kan säga om en rad andra stater, även fast de fattade långt ifrån entydiga beslut under 30-talet.
Och det finns ännu en lektion som vi kan lära från historien. Hela mellankrigs-tidens erfarenhet – från Versaille-freden till början av Andra världskriget – vittnar övertygande om att det är omöjligt att skapa ett effektivt system för kollektiv säkerhet utan att alla kontinentens länder deltager, inklusive Ryssland.

Jag är övertygad om att Europa är i stånd att komma fram till en gemensam, objektiv uppskattning av sitt tragiska gemensamma förflutna, och att försäkra sig om att tidigare misstag inte ska upprepas. Och därför kan man inte annat än ingivas optimism, då det under loppet av den internationella konferensen för historiker, som hölls i Warsawa i maj, där det fanns en bred representation av ryska såväl som polska och tyska forskare , hördes inte så litet av balanserade och objektiva omdömen angående orsakerna till det Andra världskriget.
För Sovjetunionens folk , för Polen och för många andra folk var det ett krig för livet, för rätten att äga en egen kultur, ett språk, och själva framtiden. Vi kommer ihåg alla som deltog i detta krig tillsammans med det sovjetiska folket. Polackerna, vilka först hade trätt in på aggressorns väg, försvarade modigt Warsawa och befästandet av Westernplatte i september 1939, och sedan stridde de i trupperna för Anders arme´och i de polska stridsformationerna, i avdelningar till Krajovojs och Ljudovojs armeér. Där var amerikaner, engelsmän, fransmän, samt kanadensare, andra kämpar i ”den andra fronten” , som hade befriat väst-Europa. Det fanns också tyskar, som inte fruktade repressionen, och som visade motstånd mot Hitlers regim.

Bildandet av koalitionen mot Hitler, det är utan överdrift en vändpunkt i det tjugonde århundradets historia, en av de största och mest bestämmande händelserna under det förra århundradet. Världen kunde se att länder och folk, under det att de representerar stora skillnader, många olika slags nationella strävanden, och desslikes taktiska motsägelser – dock är i stånd att enas i framtidens namn, för att stå emot det globala onda. Och idag, när vi står sammansvetsade av samma slags värderingar, är vi bara förpliktade att göra bruk av denna erfarenhet av partnerskap, för att effektivt kunna stå emot gemensamma utmaningar och hot, att vidga det globala samarbetets område, och att tvätta av oss sådana anakronismer som orsakar söndrande linjer – vilken slags karaktär de än må ha.
Det är uppenbart att det i en sådan logik omöjligt kan skrivas in några återfall i det konfontatoriska arvet från ”kalla krigets” epok, ett trångsynt sätt att nalkas samtidens avgörande frågor. På ett äkta vis kräver en demokratisk och multipolär värld att de humanistiska grunderna stärks i de internationella relationerna, då underförstås ett avvisande av xenofobi, och även av försök att ställa sig över lagen.
Och trots allt kan man hävda att Europa, att världen i sin helhet, rör sig mot större säkerhet för alla, mot en förståelse av det gemensamma arbetets betydelse, mot samarbete och inte mot ett mångfaldigande av tvedräkten.

Efterkrigstidens försoning merllan Frankrike och Tyskland öppnade vägen till bildandet av Europa-unionen. Visheten och storsintheten hos de ryska och tyska folken, förmågan att se längre som fanns hos de politiska aktörerna ibland de båda folken, har i sin ordning lämnat rum för ett beslutsamt steg mot byggandet av ett större Europa. Partnerskapet mellan Ryssland och Tyskland har blivit ett exempel för en rörelse där man går varandra till mötes, och för ett strävande mot framtiden, där man har ett varligt förhållande till minnet av det förflutna. Och idag spelar de rysk-tyska relationerna en den allra viktigaste, positiva roll i internationell och europeisk politik. Jag är övertygad om att även de rysk-polska relationerna förr eller senare når fram till en sådan hög och verklig partnerskap-nivå. Detta är i våra folks och i hela den europeiska kontinentens intresse.
Vi hyser djup erkänsla för det, att i Polen, i det land där mer än 600 tusen soldater från Röda Arme´n vilar, efter att ha givit sitt liv för dess befrielse, där förhåller man sig också varligt och vördsamt till våra militära gravfält. Tro dessa ord, de har inte protokollförts tidigare, utan de kommer uppriktigt från hjärtat.
För Rysslands folk, vars öde har blivit vanställt av en totalitär regim, är också polackernas intensiva känslor som hör samman med Katyn, , där tusentals polska stridsmän vilar, begripliga . Vi är förpliktade att tillsammans bevara minnet av offren för detta brott.
Minnesmärkena ”Katyn” och ”Mednoje” liksom det tragiska öde som drabbade ryska soldater, vilka togs i polsk krigsfångenskap under 1920 års krig, borde stå som symboler för gemensam sorg och inbördes förlåtelse.

Det förflutnas skuggor kan inte mer förmörka dagens - och ännu mindre morgondagens - samarbete mellan Ryssland och Polen. Vår skuld inför de hädangångna, inför själva historien, gör allt för att befria det rysk-polska förhållandet från tvivlets och fördomarnas belastning , efter att ha tillförskaffat oss ett arv. Det är dags att vända på bladet och börja skriva ett nytt....



x

Inga kommentarer: