2011-02-04

KD - ett oansvarigt äventyr






    - ett anförande av Arne Imsen från senare delen av 1960-talet, vid ett tillfälle då han besökte Norrland. Kd idag - då KDS. 
        Som Imsen såg det -  Kristendom eller politik – Vad är KDS?  

Det är kanske en och annan som funderar om man skall syssla med politik i väckelsemöten. Rant principiellt sett ska man inte göra det. Att jag har valt att ta upp det här i ett möte, det beror på att den förete'else som har uppenbarat sig under de senaste åren, under namnet Kristen Demokratisk Samling, träder fram med nära nog förmätna anspråk på att representera kristna samhälls- lösningar på samhällsfrågor, kristna lösningar på samhällsfrågor. Det vill säga att man gör anspråk på att vara kristen, och det är den frågan jag här skall penetrera på tisdagkvällen.


  // OBS! ett mycket långt inlägg följer // 




För det första: med vad rätt ger man en politisk organisation ett kristet förtecken, med vad rätt gör man det? För det andra: hur ser programmet ut, och då tänker jag inte i första hand på de rent politiska ambitionerna, utan jag tänker på, vad representerar detta parti då för kristna värden? Och för det tredje: jag anser att det behövs en verklig upplysning här, för det finns faktiskt en del, till och med andedöpta människor, som har fallit undan för dessa vackra formuleringar om väckelse i samhällslivet och väckelse i samhällets institutioner. Jag menar att dessa är utopier. Väckelse kommer aldrig till några samhällsinstitutioner, lika litet som det kommer till några religiösa organisationer. En väckelse är ett nådeserbjudande till individerna, till den enskilda människan, och därför vill jag säga en del saker här, jag tror att jag kan göra det med den saklighet som är nödvändig för att kunna ta ställning i ett sådant här sammanhang. Jag tycker det ligger något oerhört skakande här, jag kan redan nu antyda i vilken riktning jag kommer att tala.
Men jag skulle förmoda att ni kommer att bli överraskade, när jag här redovisar min syn och naturligtvis också kommer att appellera för ett ställningstagande. Jag tror att ni kommer att bli överraskade, därför att det finns en djup dimension som man saknar mycket utav i den politiska agitationen i vår tid.
Jag har en känsla av att man på många håll förlorat det utomvärldsliga perspektivet ur siktet, det har skett en perspektivförskjutningoch man blir allt mer inomvärldsligt upptagen med de närvarande tingen, främlingsskapstanken tonas bort, hemlandstanken tonas bort , och vi märker att den världsfrånvändheten, den ersätts utav ett slags världsengagemang i olika frågor.

Jag förklarar härmed KDS krig! Amen. 


Vi ska först läsa ett Guds ord, det är ett ord av Jesus, det är i Lukas 12:49- 51 «Jag har kommit för att tända en eld på jorden; och huru gärna ville jag icke att den redan brunne! Men jag måste genomgå ett dop; och huru ängslas jag icke, till dess att det är fullbordat!
Menen I att jag har kommit för att skaffa frid på jorden? Nej, säger jag eder, fastmer söndring. « etc.
Det var verkligt tacksamt för det här speciella tillfället, att jag får tala i det här ämnet. För några år sedan, ett par år sedan, var jag också på den här skolgården en sensommarkväll efter att ha övervarat ett politiskt agitationsmöte i Aulan här inne. Vid den tidpunkten, vid det tillfället stod pastor Lewi Pethrus i talarstolen och informerade om det nya partiet KDS.


Reaktionen efteråt var som väntat delad, jag vågar säga häftig och intensiv. Det kanske inte så mycket på grund utav det politiska program, eller brist på politiskt program, som lades fram, utan p.g.a. de slutsatser som drogs av den analys' man hade gjort av vårt samhälle om dess moraliska status. Det var ett långt samtal, delvis animerat, som ägde rum här på skolgården och jag hade väl inte tänkt att jag skulle bemöta de där attackerna som kastades ut i det mötet så här direkt. Men frestelsen blev faktiskt för stor när jag under den tid varit här i Norrbotten den här gången, har varit med om ett par KDS-möten och gjort en i och för sig mycket skrämmande iakttagelse. Jag märkte för det första att man på ett mycket genant sätt apostroferar personer som har en ärlig övertygelse, för en definitiv avvisande hållning till den infiltrationen i kristna sammanhang som vi menar KDS gör sig skyldiga till.
Rent principiellt, så vill jag säga att vi är helt avvisande till politiken. Det får inte uppfattas så, att vi inte gör politiska ställningstaganden, men redan nu vill jag säga att vi är helt avvisande mot partipolitiken. Och vi skulle inte heller ha ett möte att ägna den här frågan någon uppmärksamhet, om det icke vore just av det skälet att KDS gör anspråk på att vara ett kristet parti, kanske jag skall tillägga, ett exklusivt kristet parti. Med ett kristet förtecken har man gjort en, vad jag menar, mycket allvarlig, mycket hotfull, inbrytning i först och främst de andedöpta församlingarnas led. Jag ser en tendens som om den fullföljs, leder fram till att församlingslivet successivt politiseras. Det är den första orsaken till att jag talar här ikväll. Dessutom finner jag det mycket angeläget.
De här beskyllningarna från KDS att vi ställer oss mycket reserverade till deras aktioner och icke vill medverka till att församlingslivet politiseras, det sägs om oss, observera, att vi är ointresserade av det samhälle vi lever i, vi lever i en slags andlig idyll, är andliga svärmare som seglar fram på molntoppar högt ovan all jordnära verklighet, vi är ointresserade av samhället vi lever och står i, observera, overksamma och utan vapen i mass-striden om folksjälen. De här beskyllningarna upprepades i bägge mötena som jag övervarade här uppe i Norrbotten med en kyrkoherde i talarstolen. Nu vill jag här i kväll göra mig till väckelsekristendomens talesman och därmed har jag alltså bestämt mitt ämne, en nödvändig begränsning med tanke på den begränsade tid som står till mitt förfogande. '

Jag vill göra mig till väckelsekristendomens talesman, och jag vet att det jag nu säger har resonans bland väckelsefolket, framför allt bland det andedöpta folket, även om just de invändningar som jag gör här ikväll har tonats bort eller kanhända tonats ner och manövrerats ut av helt nya tongångar och värderingar. Det jag skall säga här ikväll får alltså betraktas som ett svar till KDS ifrån en som fortfarande är tillräckligt enfaldig att tro på den här boken (Bibeln), en som är tillräckligt enfaldig att tro på de vapen som den här boken anvisar i kampen om människosjälarna.

Jag skall indela mitt ämne här i två huvudavsnitt. För det första så skall jag ägna frågan om KDS förutsättning en viss uppmärksamhet, sedan skall jag tala om var någonstans skiljelinjen går, och då måste vi göra klart för oss att det finns två typer, jag kan inte säga fraktioner, men jag vill säga två typer av kristendom som är oförenliga – den ena kallar jag här kyrkokristendom , och den andra kallar jag väckelsekristendom. Jag ska tala om väckelsekristendomens motiveringar och jag skall redogöra för väckelsekristendomens alternativ.

Ett utav de stående argumenten i KDS-propagandan, det är att vårt folk har avkristnats och här skulle alltså grundförutsättningen ligga. Vårt folk har avkristnats och det behövs exceptionella åtgärder för att återställa och återerövra förlorade positioner. Redan nu vill jag hävda att påståendet om att vårt folk har avkristnats är fullständigt orimligt, det är fullständigt orimligt, för svenska folket har lika litet som något annat folk varit kristet. Svenska folket har aldrig varit kristet. Det är möjligt att fromheten har haft ett starkare fäste i vårt land än den har nu, men jag hävdar att kristet har det aldrig varit, i varje fall aldrig i nytestamentlig mening. Man kan säga att Sverige har varit kyrkligt, och det är också möjligt att de kyrkliga aktiviteterna tidigare har varit större än vad de är idag. Sverige har haft en statskyrklig institution där praktiskt taget hela folket har varit medlemmar. Och hur det svenska folket har blivit medlemmar i statskyrkan, det vet vi. Det har inte skett genom något personligt engagemang, utan det har skett genom diktamen antingen från föräldrarna eller ifrån en kyrka med absolutistiska anspråk. Jag vill säga det att man har blivit medlemmar i svenska kyrkan icke genom något personligt ställningstagande, man har inte anslutit sig till svenska kyrkan på grund av någon personlig övertygelse, utan det har varit detsamma som att vara svensk medborgare, alltså i verkligheten en obligatorisk kollektiv-anslutning. Man kan tala om ett minimalt kristet krav, om det överhuvudtaget har existerat. Men allt efter som kyrkan har förlorat sina maktmedel, har det skett en förändring – inte en avkristning, men ett avkyrkligande. Jag nöjer mig med det här påståendet tills vidare, bara skjuter in parantesen att det finns länder där kyrkan fortfarande har kvar sina maktpositioner, och upprätthåller dem med , bland annat, politiska och militära maktmedel. Vi kan tala om Spanien, Portugal och vissa andra länder i exempelvis Latinamerika. Det finns andra exempel på samma sak, vi kan nämna Italien, varför inte göra det, där kyrkan har haft ett starkt grepp och utövat ett enormt inflytande?

Vad jag vill säga det är: avkristningen är i första hand inte ett samhällsproblem, det är inte där avkristningen har ägt rum ibland den stora massan av det svenska folket. Avkristningen är ett församlingsproblem ! Och det är här man gör sitt stora misstag. Jag vågar säga: det är inte samhället och dess institutioner som har avkristnats, utan det är församlingarna som successivt har avkristnats. Den som vill fördjupa sig i den här problematiken kan följa den utveckling som jag här ska försöka teckna.
Observera – jag ska ge konkreta exempel som belyser det här. Väckelserörelserna har blivit frikyrkor, förkyrkligats och förvärldsligats. Så är det i realiteten. Men så fort man nalkas de här problemen och sanningsenligt talar om hur det ligger till, då märker man att det finns de som är synnerligen angelägna om att förflytta tyngdpunkten ifrån det centrala till det perifera. Men låt mig för tredje gången säga: avkristningen är icke ett samhällsproblem – det är ett församlingsproblem. Väckelserörelserna har successivt förkyrkligats och förvärldsligats. Ett flagrant exempel på denna process är ju pingströrelsen med dess fullständigt diametralt förändrade syn på bland annat politiken. Det är inte så värst länge sedan man från ledande håll inom pingströrelsen med allvar och engagemang förkunnade att det inte passade att deltaga i allians med det övriga, etablerade frikyrkofolket, bland annat därför att man på det hållet var aktivt engagerad i partipolitiken.

Den som vill ha dokument på riktigheten av det som vi här påstår, kan själv läsa det officiella organet Evangelii Härold, kan läsa Lewi Pethrus samlade skrifter, och en hel del andra skrifter som bevisar det. Och lägg märke till, man tog avstånd ifrån de övriga samfunden därför att de aktivt engagerade sig i partipolitiken. Men inte nog med det, detta var också ett argument som man använde då man ville lotsa människor ut ur de dåvarande samfunden “utanför lägret”, som det hette i förkunnelsen, och ställa sig fri.

Man förkunnade att här har vi ett av skälen, och det fanns klara motiveringar för det. De motiveringarna ska jag inte gå in på här idag, jag har inte tid med det. Men det räcker om jag hänvisar till de Gudsord som ständigt återkom. 2 Kor. 6 «Gån ut ifrån dem och skiljen eder ifrån dem, säger Herren; kommen icke vid det orent är. « man hade ett kort perspektiv på eskatologien, alltså läran om de yttersta tingen hade ett dominerande inflytande över ställningstagandet i alla samhällsfrågor överhuvudtaget.
Man var pilgrim, man var världsfrånvänd, man var himmelens medborgare, man väntade Jesus, man slog inte ned tältpålarna så djupt, utan man var redo till uppbrott. Och jag vet inte hur många gånger man läste den första psalmen, som talar om att man inte skulle sitta där bespottare sitta. Jag förmodar att en hel del av er här känner igen det. Ni är inte för unga. Det heter så här:»Säll är den man som icke vandrar i de ogudaktigas råd och icke träder in på syndares väg, ej heller sitter där bespottare sitta, « Det var kärva ord, men det var klart besked.

Jag vill alltså hävda att man tog avstånd ifrån samfunden, bland annat av den anledningen, att de ägnade sig åt partipolitiken. Och för det andra förkunnades att man borde lämna dessa samfund – gå ut ur dem – eftersom man inte skulle ägna sig åt så världsliga saker som politik. Det här är bara en detalj, det finns andra ting som hör hit. Det är inte bara den förändrade synen på politiken, utan det är också den förändrade synen på kulturlivet, nöjeslivet och samhällslivet överhuvudtaget. Vi vet att vi i vårt land har en statskyrka. Krafter är igång för att de månghundraåriga banden mellan staten och statens salighetsverk ska upplösas. Kungliga salighetsverket, som man säger, skall alltså upplösas. Och det är väl sannolikt att det så småningom går dithän att banden, de organisatoriska banden, mellan staten och statens kyrka upplöses. Under tiden den processen pågår vill jag göra gällande att en annan process pågår, men i motsatt riktning. Vi har en statskyrka och vi håller på att få en statssubventionerad frikyrka. Det är vi väl medvetna om. Man finansierar ju många av frikyrkans aktiviteter, så kallade kultur-aktiviteter, med statliga subventioner. Till denna frikyrka hör också pingströrelsen. Varför jag nämner det här, det är bara för att peka på att den sekulariseringsprocess, alltså det förvärldsligande, som man säger har ägt rum i samhället, det har i realiteten ägt rum i församlingslivet.




Om vi från de här frågorna går in på det folkmoraliska området, där KDS vill göra sin stora insats, så frågar jag verkligen om denna sekulariserade kristendom, med denna historia som uppenbarligen har bevisat att de ide'er man ursprungligen förkunnade och levde för, om dessa ide'er har visat sig sakna genomslagskraft och förmåga att skapa en annan tingens ordning i församlingslivet? Då frågar jag mig allvarligt och uppriktigt: kan man åstadkomma några förändringar i samhällslivet om man utrustas med politiska befogenheter?
Jag skall ta ett praktiskt exempel som belyser situationen, där precis hela situationen koncentreras i ett nötskal. För en tid sedan så läste jag i en artikel i en tidning, för övrigt i Evangelii Härold, där man förde fram tanken, tydligen på allvar, om man inte till och med skulle förvandla bönemötet – vilket ju är ett dåligt besökt möte för närvarande i de flesta kyrkor – om man inte t.o.m. skulle förvandla själva bönemötet till en studiecirkel, för att på det sättet kunna få samhällsstöd för verksamheten. Men man kan ju inte gå ut och begära att samhället skall subventionera bönemöten, men för att komma åt dessa subventioner så kan man ju alltid kalla mötet för ett «samtal om bönen» -

Det är inte heller så länge sedan, det är väl 3-4 år sedan, Kaggeholms Folkhögskola fördes fram i den politiska debatten av den anledningen att man önskade statssubventioner för driften. Ni vet att med subventionerna följer också krav på kontroll. Skolöverstyrelsen skickade ut en deputation som inventerade skolans förutsätningar, och när man hade gjort den inventeringen så hade man vissa anmärkningar att göra. Bland annat så menade man att bönemötet på knä, det måste bort från morgonbönerna, och biblioteket måste utrustas på annat sätt. Det skulle alltså breddas, och så skulle det mer väckelsebetonade inflytandet neutraliseras eller passiviseras
. Det var iallafall resultatet utav den inventeringen. Vad gjorde man? Jo, för att komma åt dessa stöd så följde man statens direktiv och tog bort knäbönemötena. Man har inte längre bönemöten på knä i morgonbönerna på Kaggeholm. Skolöverstyrelsen kan inte acceptera det, och densamma ska medverka till att en skola får statssubventioner. Då måste sådana ting bort. Jag har en känsla av att det var ett fruktansvärt dyrt byte man gjorde.

Det jag har sagt här, både då det gäller insidan utav frikyrklighetens sekulariserings-process, och de här yttre bevisen som är symptom på det här tillståndet, ger besked på en väsentlig punkt, nämligen – jag vill säga det – den avfälliga – obs – den avfälliga väckelsekristendomen hamnar förr eller senare i ett vacuum. Och det är i det tillståndet som man tyr sig till kyrkokristendomen och ser sig om efter nya maktmedel. Alltså: kyrkokristendomen blir tillflyktsorten där den påbörjade perspektivförskjutningen ifrån de utomvärldsliga tingen till de inomvärldsliga accelereras. I sitt ursprungliga skede, när man inte hade bundits av sådana främmande lojaliteter, ska ni observera, att väckelsekristendomen såg kyrkan som sitt stora missionsfält.

Du undrar kanske ifrån vilken planet den där karl'n har ramlat ned!

Men jag ger mig inte här – absolut inte! Och jag skall tala om för dig senare varför jag har valt det här . Men hör du, i sitt ursprungliga skede, då är man fri ifrån alla former av falska och förljugna lojaliteter och har icke några som helst maktanspråk. Utan man har en tanke, att förverkliga och gestalta Kristus i ett nytestamentligt, kristet liv. I det skedet , ska du lägga märke till, att väckelsekristendomen ser kyrkan och kyrkokristendomen som sitt stora missionsfält.

Därmed så har jag också sagt, att jag tror inte för ett ögonblick att den väldiga skara av anslutna kyrkomedlemmar är kristna i nytestamentlig mening. Och där har vi vårt missionsfält. Där har vi vårt stora missionsfält. Och jag skulle förmoda att med det har jag också sagt att alla former av allianser på det sociala, politiska eller religiösa planet är fullständigt omöjliga.




Idag fick jag se ett annat exempel på den här perspektivförskjutningen, det är den här tidningen Samhällsgemenskap som kom i mina händer. Där skriver en pingstbroder, för övrigt ordförande i KDU – Kristen Demokratisk Ungdom – någonting mycket anmärkningsvärt, som ytterligare bekräftar vad jag nyss har sagt, att man är på väg in i kyrkligheten med alla de konsekvenser det medför.

Han skriver här om Kyrkornas Världsråd: “KV:s möte i Uppsala har betonat vårt sociala ansvar, en opinion mot orättfärdighet, orättvisor och förtryck håller på att växa fram.” Och det är i och för sig viktigt. Men då kommer slutsatserna, som alltid är lika ödesdigra i de här sammanhangen. Man drar följande slutsatser”Men opinionen måste följas upp, den kräver ett adekvat instrument, ett nytt instrument skapas i vår tid och för vår tid”. Med andra ord så säger man här att KDS ska bli ett instrument för KV:s ide'er – politiska och sociala och , jag förmodar, också då religiösa ide'er. Vad är det här om icke ett typiskt exempel på den sekulariserade kristendomen som alltid slår igenom i den tredje generationen, som ju den här unge mannen representerar? Första generationen, pionjärer och martyrer, förvärvar, den andra ärver och den tredje fördärvar. Den första generationen förvärvar, den andra ärver och den tredje fördärvar.

Alltså, här har vi hela processen. Och det finns oändligt många exempel att hänvisa till. Men min tid är begränsad. Se'n förekommer där ett allmänt svammel om vilka insatser man skall göra på olika områden och hur betydelsefullt det är att de kristna låter sig engageras i partipolitiken och se till att KDS blir det instrument som kan förverkliga KV:s ide'er. Kan du tänka dig att man har tagit avstånd ifrån KV med religiös motivering, men här säger man att man skall samarbeta med politisk motivering. Vad vill man nu då? Var skall man lägga tyngdpunkten och betoningen, på det politiska eller det religiösa planet? Nu får man bestämma sig.

Alla vägar leder till Rom!

Den här går säkrast dit, om vi inte redan är där. För fjärde gången vill jag göra det här rent elementära påståendet, att vi betraktar kyrkan som ett missionsfält. Och vad vi behöver göra det är att missionera. Vi skall missionera bland prästerna, de behöver bli frälsta. Vi skall missionera bland kyrkfolket, de behöver bli frälsta. En hel del är fromma och goda människor, men de behöver bli frälsta och det är skillnad på det. En väsentlig kvalitets-skillnad. Vi skall missionera bland kyrkfolket, och vi skall missionera ibland den tredje generationen frikyrkofolk och vi behöver verkligen göra en insats bland den andedöpta hopen, så att de som har varit andedöpta blir förnyade och kommer i aktion igen, det behövs. Och att de som har lotsats in i de olika kyrkosystemen på ett eller annat sätt via föräldrar eller via barn – och ungdoms-organisationer får göra upplevelser, trosupplevelser, då de blir kristna i överensstämmelse med Nya Testamentets lära.

Väckelsekristendomen ställer sig avvisande till de lockande anbuden som kommer ifrån kyrkokristendomen. Den här flirten som nu bedrivits några år mellan väckelserörelserna och kyrkan i vårt land, den är ju genant, mer än genant.

Väckelsekristendomens motiveringar, några ord om dessa: För det första är det fråga om bibeltrohet. Ni ska lägga märke till att kyrkokristendomen, den har som regel sina rötter i en död tradition. Den åberopar tradition och kyrkofäder och den är verksam via traditionerna. Observera – kyrkokristendomen åberopar traditioner och kyrkofäder och försöker verka via institutionerna. Men väckelsekristendomen åberopar Nya Testamentet och verkar genom personerna.

Institutionsreligion och uppenbarelsereligion. Jag skall tala om det för tredje gången: Den officiella kyrkokristendomen har som regel varit väckelsekristendomens största motståndare och fiende och utnyttjat de flesta tillfällena eller alla tillfällena att få väckelsekristendomen centraliserad eller passiviserad. Läs baptismens historia, läs metodismens historia, läs pingströrelsens historia, så skall ni få se hur dess pionjärer har blivit förföljda och beljugna. Och hur de blivit förföljda i Jesu namn av den officiella religionens representanter. Kyrkokristendomen har sina rötter i traditionen, åberopar kyrkofäder, åberopar andra auktoriteter, men väckelsekristendomen går förbi hela den kyrkliga traditionen, och frågar icke efter vad kyrkofäderna säger, men frågar efter vad Nya Testamentet säger. Vad säger Nya Testamentet?! Då är alla ense, då är inga motsägelser, då säger de att vi lever i en ny tid med nya förhållanden och svårigheter. Det är inte jämförbara förhållanden. Det må så vara hänt, att de yttre förhållandena inte är jämförbara, men själva missionsfältet som skall bearbetas är fullr jämförbart. Det är människor hela tiden. Och den kraft som kan åstadkomma en förändring bland människor är densamma hela tiden. Ära vare Gud och Lammet!

Prisat vare Herrens underbara Namn! Jag vill säga: väckelsekristendomen frågar: vad säger Ordet! Vad säger Nya Testamentet? Och den anpassar sig därefter. Därför tror den inte på svamlet om kristen demokrati. Gör den inte? Nej! Det gör de väckelsekristna verkligen inte. Därför att vi har gjort den här boken (Bibeln) till vår auktoritet. Här är det inte frågan om vad folkviljan säger, här är det fråga om vad Guds ord säger. Det är inte frågan om att vi ska anpassa oss efter samhället, utan att vi ska likbildas med Herren Jesus Kristus. Jag tar det här en gång till. Jag får upprepa de här satserna för att du skall få klart för dig var gränsen går någonstans. Väckelsekristendomen frågar: vad säger Ordet? Och så diskuterar man inte med Ordet eller ifrågasätter det, eller försöker urholka och formulera om det, utan man låter sig korrigeras av Ordet. Och så vill man förverkliga den suveräne Gudens vilja i livets alla situationer. Vad säger Ordet? Finns det en kollektiv frälsning? Ingalunda! Och där är den springande punkten. Ordet känner inte till någon kollektiv frälsning. Den känner till en frälsning för individen! Den väckelsekristne står helt främmande för världsförbättrarens kulturoptimism. Man kan inte med den här boken i hand finna något utrymme för den kulturoptimism som världsförbättrarna visar upp. Därför blir resonemanget om ett kristet samhälle utopiskt, verklighetsfrämmande och förljuget. Och jag skall därför anföra några saker, som jag inte har tilltro till.

Jag tror inte på någon utveckling mot ett bättre samhälle. Jag tror inte på någon superroll, på någon mystisk religiös eller andlig förnyelse för moder jord. Jag tror inte att något politiskt system, varken med kristliga eller antikristliga förtecken kan skapa ett paradis av de rester av sann mänsklighet och gudaktighet som jorden fortfarande representerar. Men jag tror att den onska vi ser kommer att bli allt intensivare, och den kommer att bli global. Jag tror inte på kulturell utveckling och framåtskridande, men jag tror på Bibelns klara förutsägelse om ett totalt sammanbrott. Och i vår tid är det ingalunda svårt att tro det, eftersom människorna själva håller på att förvandla hela vårt klot till ett jättestort krematorium, till ett jättestort hospital. Därför tror jag inte på något framåtskridande för moder jord, och jag tror inte heller på att några sociala förändringar eller förbättringar skulle kunna förändra vår situation. Vet du varför? Därför att vårt problem är inte de yttre levnadsvillkoren. Vårt problem är människan själv. Och här ligger problemet: Bibeln känner inte till en kulturoptimism som påstår att människan är god. Bibeln säger att människan är ond. Och Bibeln säger att hon måste frälsas både ut ur den nuvarande världsordningen och ut ur det vrånga och avoga släktet. Detta vrånga och avoga släkte som oupphörligen, sekundligen utropar: Ge oss Barabbas lös! Genom att försmå den kärlek som talar från korset. Det är få som säger “vi väljer Jesus”. Jesus har många beundrare, visst har han det. Ibland social-etiker, ibland politiker och kulturprofeter har han många beundrare. Men han har kolossalt få efterföljare. Och det är där problemet ligger. Du, korsets religion kommer inte att accepteras av denna världens stora, visa och maktägande. Den kommer aldrig att accepteras av civiliserade eller primitiva institutioner. Aldrig! Jo kristendomen, den levande kristendomen, kommer att upphöjas, men inte på någon tron. Den kommer att upphöjas på ett kors. Dit kommer man att avvisa kristendomen!

Jag tror inte på den kulturoptimism som vill säga: låt oss göra ett lyckorike, ett paradis, genom att göra den ena eller den andra åtgärden. Jag tror inte på det, eftersom hela den nuvarande samhällsordningen eller världsordningen går mot sin totala upplösning. Vad tror du på Imsen? Jag tror att Jesus kommer – Halleluja! Och därför har jag satsat på en häst som du kan läsa om i Uppenbarelseboken. Den hästen kallas Guds Ord, den kommer att gå i mål. Och du kan vara övertygad om att den kommer att ge full utdelning. Och sen hör du nog honom som har sin mantel doppad i blod - Halleluja! När han, efter det totala sammanbrottet av kulturerna, som du kan läsa om i Uppenbarelseboken, återvänder med de himmelska härskarorna, och tar regementet i sina händer, då skall Han upprätta sitt tusenåriga rike! Gud vare evigt lov! Och då vet jag att det blir rollbyte. I den regeringen ska vi också vara med, men vi väntar med regerandet tills dess. Vi får hålla på och förkunna hans dråpliga gärningar . Halleluja! Genom att han frälsar själar ut ur syndens död och välde. Prisad vare Gud och Lammet!

Allt svammel om ett kristet samhälle är utopier och inget annat. Observera vad jag säger: det kommer inte att bli fler och fler som anammar Kristus. Det är mycket möjligt att det blir fler och fler som anammar fragment av den kristna läran, den kristna etiken, eller ett moraliskt minimikrav, som avfälliga och urvattnade församlingar, grupper och kyrkor kan ställa på medlemsskap eller dylikt. Men Kristus kommer inte fler och fler att acceptera, det tror jag inte på.Jag tror att Jesus menade allvar när Han sade: “Månne Människosonen när Han kommer skall finna tro här på jorden..”

Och ändå håller du på, Imsen? Ja, det gör jag. Jag skall hålla på tills han kommer, om inte döden lägger hinder i vägen så skall jag hålla på tills han kommer. Du skall göra klart för dig en sak min älskade vän, det är inte genom att försöka att forma eller påverka massan, men genom att rycka den enskilda individen som en brand ur elden som människor frälsas in i Guds eviga rike.




Väckelsekristendomens motivering är bibeltroheten, och bibeltroheten medför alltid en tro med konsekvenser. Bibeln säger med bestämdhet att det inte är de sociala problemen som är människans största och primära problem. Det är människan själv som måste förändras, eftersom hon är ond. Människan är ond och måste frälsas. Bibeln kan absolut inte åberopas som grund för ett inomvärldsligt reformprogram för ett samhällsbygge.

Kristen demokrati existerar inte, det ligger en motsägelse i själva namnet. Men hör du, man gjorde nog Guds rike och väckelsekristendomens en stor tjänst, om man strök dessa uttryck och kallade sig demokratisk samling eller något dylikt - eller helst bara “samling”.

Men vi ska tala om väckelsekristendomens alternativ. Man har sagt att vi är vapenlösa, det måste bero på att man inte känner till våra hemliga vapen. Har ni hemliga vapen? Ja, det har vi verkligen. Jag skall nämna ett utav dem: bönen – bönen – bönen!!! “Mycket förmår en rättfärdig mans bön, när den bedes med kraft” - Tänk att jag är så lyckligt lottad, att jag har bevarat tron på Guds väldiga möjligheter, där Han tar människor som reservationslöst ställer sig till Hans förfogande. Inte söker sig andra maktmedel och allierar sig med denna världens små maktfaktorer, denna världens krafter. Jag skall inte uttala mig om vilken valsedel du skall använda i valet, det får bli din personliga övertygelse som får avgöra det. Men jag skall säga dig en sak: vill du ha ett instrument som är tillförlitligt och verkligt opinionsbildande, så ska du bli en bedjare.

Vad vi behöver är inte först och främst att fylla vallokalerna och proppa i människor valagitation. Det är inte det vi behöver. Vi behöver locka de kristna till bönemötena igen, och få dem att på nytt böja knä och bedja till himmelens Gud. Vi behöver få dem till bönemötena igen. Jag säger det för tredje gången: Hur skall dessa förflackade, förvärldsligade kristna kunna åstadkomma någon revolution i samhället, när deras kristna tro strängt taget begränsar sig till ett utifrån påklistrat bete'endemönster, något som man har ärvt från sina föräldrar. Nej du , se till att få folk till bönemötena, så skall du snart få se förändringar! Och då kommer som ett resultat av dessa en ny atmosfär i de heligas sammankomster. Hörde du vad jag sade: det kommer att bli en ny atmosfär. Ja, det kommer att bli attraktivt. Sammankomsterna kommer att bli ett kraftfält som drar in mot centrum – mot Kristus. Hör du vad jag säger? Som drar nödens och behovens barn in i centrum. Det här är ingenting för religiösa finsmakare, det vet jag. Men det är någonting för nödens och behovens barn. De kommer ånyo att hitta vägen till källan med det friska vattnet.

Du, väckelsekristendomens alternativ, det är inte: Fyll vallokalerna, attackera riksdag, regering och diverse institutioner. Det är inte vårt alternativ. Det är ett fullständigt fattigdomsbevis att påstå att institutionerna är skulden till samhällsutvecklingen.

Nej, se till att bönemöteslokalerna ånyo befolkas! Gud vare lov! Så kommer tingens ordning att inställa sig. Tror du det? Det kommer också att medföra att det blir skärpa i budskapet. Jag har en känsla av att man i de flesta sammanhang har rationaliserat bort själva omvändelsebudskapet, eller i varje fall förlorat skärpan i ett absolut krav på personlig omvändelse och pånyttfödelse. Man har slagit upp dörrarna till medlemsskap i kyrkorna. Man har valt andra vägar, än de som ordet talar om. Men det måste bli klart för oss att här är det inte frågan om medlemsskap. Det är frågan om medborgarskap. Att bli född på nytt till ett evigt liv – personlig omvändelse, personlig tjänst – det är frågan om att bli en korsbärare i Jesu Kristi efterföljd. Detta inställer sig naturligt hos den enskilda människan när bönemöteslokalerna återigen fylls.

Samvetslojaliteten kontra Kristustroheten – det är i det avgörandet det visar sig hur allvarligt man har tagit Jesu undervisning om att söka Guds rike först. Och här kan vi exemplifiera. Förmodligen är det på det här sättet : om vi idag, vi som säger att vi tror på väckelskristendomen, och vill leva upp till väckelsekristendomens ideal, skulle gestalta Kristus på det sätt som Nya Testamentet säger, då är det sannolikt att vi allasammans undantagslöst skulle bli lagbrytare. Vi skulle bli lagbrytare, med de konsekvenser som man är redo att ta utan självmedömkan eller räddhåga. Är man redo att ta konsekvenserna? Är det sant? Ja, visst är det sant.

En del tror att man via institutionerna ska kunna forma kriminalvård, socialvård eller ungdomsvård. Det är utopi. Och så använder man på det sättet de här institutionerna till att påverka , men glömmer individerna. Men det är där man ska ha klart för sig att du behöver inte vara politiskt aktiv för att åstadkomma politiska resultat. Blir du en överlåten kristen, så kommer du att skapa en sådan atmosfär omkring dig, som tvingar en och annan att ta ställning för Kristus – eller mot! Och så småningom kommer det som väckelsekristendomens andrahands-verkningar att tvinga fram lagstiftning på olika områden. Det blir antingen en skärpning på de områden där man redan har frontalkolliderat med samhället, antingen en skärpning, och då tvingas kristendomen under jorden. Eller så får man flytta gränserna och intaga nya områden. Men vad samhällets än gör och hur samhället än reagerar, så kommer Guds ord att segra. Halleluja! Om man skärper hållningen eller försöker att släppa på den, så kommer Guds ord hursomhelst att segra, därför att de ide' er och den förkunnelse vi har är oförgänglig. Den överlever alla system. Och jag vågar säga att den kan fungera i alla system, antingen under jorden eller ovan jorden, men fungerar gör den. Därför att den som har fått elden inom sig, den som har fått elden inom sig är förlorad för samhället, för politiken och för alla de argumenterande strävandena som människor är engagerade i. Är förlorad – men är vunnen för Kristus!



Halleluja! Ära vare Gud och Lammet! Jag vill betona det här, den enskilda individens tjänst, hans dagliga gärning, inte bara 10% av den tid som han är med i församlingen, men att i det dagliga livet och i arbetslivet och familjelivet gestalta Kristus ! Då kommer man att uppleva att denna Kristusgestaltning, den tvingar fram ett ställningstagande för eller emot. Det tvingar fram ställningstaganden för Kristus, då människor blir frälsta. Eller tvärtom – mot Kristus, då människor blir förhärdade. Och du skall lägga märke till att det tvingar både fromma och hedningar till ställningstaganden. Men låt mig få säga detta: en odiciplinerad kristen hop som har förlorat sin andliga orientering, kan ingenting uträtta, inte ens med politiska maktmedel. Nej du – bli missionär! Bli fylld med Anden! Bli upptänd av den heliga elden, så ska du se att andrahandsverkningarna inställer sig, och jag talar nu abstrakt. Låt mig konkretisera det hela så att du ska förstå det bättre. Det finns lagar i vårt samhälle, som förbjuder oss att vittna om Jesus. Samhället säger: du lärare ska objektivt undervisa om kristendomen. Vi vet att det är en omöjlighet. En kristen accepterar inte ett sådant svammel. Antingen är man för Kristus eller mot Kristus. Och jag vet att om jag undervisar i kristen tro, så kommer min personliga övertygelse att färga min undervisning. Är jag kristen så kommer det att skapa en trosatmosfär i undervisningen, och är jag icke kristen så skapar det otro.

Om vi skulle kunna utnyttja skolan maximalt, om vi verkligen fick 2 timmars kristendomsundervisning i skolorna, vad gagnar det, när de flesta som skall undervisa inte har en personlig övertygelse och tro på Jesus? Vad blir resultatet? Skolan motverkar våra ambitioner – istället för att bana väg för kristendomen så blir det en plantskola för ateism och ljum kristendom. Det är inte det vi behöver. Vi tror inte på institutionerna. Vi tror inte på kvantitativa förändringar, vi tror på kvalitativa förändringar! Och här skall du få ett exempel: Vad vi tror på , det är att barnen blir frälsta och oroar lärarna, att de blir döpta i den Helige Ande och börjar tala i tungor och profetera. 
 
Imsen, vågar du hävda något sådant? - Det vågar jag hävda.
Hur skulle det kunna ske? Genom lärare som likaledes har blivit andedöpta och tar upp kampen mot vilddjuret. Det är en vilddjursdemokrati som man idag talar om med brösttoner. Och jag vill säga det här en gång till, hör min älskade vän: jag tror och har en vision av att det kommer en dag då det här skall förverkligas. Men hur ska dessa barn få tro på något dylikt, när de har passiviserade församlingsmedlemmar runt omkring sig, som ideligen söver ned deras andliga liv och andliga aktivitet? Nej du, de måste komma i en varm miljö. Vill du utsätta barnen för sådana risker? Ja, vill Herren så vill jag det. Och jag tror att Herren vill det. Men det är bara ena sidan av saken. En annan sida är att det här är ingen idyll, det är en kamp mot makterna. Var står lärarna?

Vem är det som inte har hört sången: «Nu är jag nöjd och glader, nu kan jag andas ut. Nu bor jag hos min Fader, min träldomstid är slut»? Den sången har de flesta hört och sjungit, de fromma sjunger den gärna som regel, och de sjunger och tycker det är härligt att sjunga. Men det var lagom härligt när den kom till. Den kom till under verkligt svåra förhållanden. Den stackars brodern som skrev den blev verkligen grillad av det samhälle han levde i. Nils Frykman – vad hade han gjort för någonting? Jo, han hade gjort just det jag har sagt, han hade gripits av väckelsens ande, och så helt plötsligt så förvandlades lektionerna till väckelse-möten. Barn kom till tro på Jesus och det var , som man kunde vänta, mer än vad Domkapitlet orkade med. Domkapitlet utfärdade sin bannbulla , och den här mannen, den ensamme mannen, ställdes inför ett rätt så obehagligt faktum: skulle han överge sin tro eller tacka nej till statens någotsånär hyggliga kaka? Han valde att inte sälja sin övertygelse, och han packade ihop sina pinaler och lastade dem på en kärra. När han satt överst på kärran, berättar historien – den historia som missionsförbundarna numera skäms för – efter att ha lastat kärran satte han sig ovanpå lasset, och när han for förbi prästgården sjöng han:»Nu Satan fritt må rasa och prästen hjälpa till, jag skall för dem ej fasa, det går som Herren vill».

Nu har vi blivit litet mer bildade och anständiga, och nu sjunger vi:» Nu Satan fritt må rasa och världen hjälpa till». Men kom ihåg: prästen är mycket värre än världen. Han satt på lasset och sjöng:»Nu Satan fritt må rasa och prästen hjälpa till, jag skall för dem ej fasa, det går som Herren vill. Guds ord behåller segern och alla segra med som står uti Frälsarens led». Du lärare, du har en enormt svår uppgift och du skall inte nalkas den här uppgiften med något storhetsvansinne. Du skall nalkas den i ödmjukhet och veta att det är många besvikelser och enormt stora svårigheter. Vägen med Jesus, den ter sig stundom oframkomlig. Den är smal, men den leder till seger. Halleluja! Ära vare Gud! Och vi skulle kunna fortsätta: läraren måste ta konsekvenserna av sin tro och söka att med alla till buds stående medel evangelisera, och hans uppgift är i första hand att evangelisera. Vi är här för att missionera allihop. Vi är inte här för att skapa ett lyckorike åt oss, vi är här för att missionera. Du har den uppgiften antingen du är lärare eller hantverkare eller vad du är. Där du står skall du missionera. Du måste ha ett radikalt program, ett radikalt program, du kommer inte som kyrkans officielle representant storvulet och märkvärdigt. Du kommer som ett levande Kristusbrev, känt och läst av alla. Halleluja! Ära vare Gud!
Man har också funnit frågorna angelägna när det gäller socialvården, men säger att man får inte påverka klientelet i religiös riktning eller annan riktning. Det säger samhället, men det säger inte Kristus. Kristus säger: Guds rike först!
Ja, säger man, vi lever i ett fritt samhälle och måste ta hänsyn till de olika opinionerna. Tron på Jesus känner inte till några jämförbara storheter, absolut inte. 

Vad menar du, Imsen, menar du då att ni har absolut rätt, och är de enda som har rätt? - Det menar vi inte, men vi menar att Jesus har absolut rätt, och vi menar att han representerar den absoluta sanningen.

Den levande tron känner inte till några jämförbara storheter så att man börjar någon dialog, någon diskussion eller något resonemang. Den levande tron proklamerar och demonstrerar. Ära vare Gud! Ja, skall man handla på det sättet, då blir det krig. Det leder till hat, förföljelse. Och förföljelsen övervinnes genom martyriet, likgiltigheten som vi lever i övervinnes genom provokationer. Det är vår uppgift att provocera fram folket ur sina ställningar.

Jag säger de en gång till: förföljelsen den övervinnes genom martyriet. Likgiltigheten, den religiösa likgiltigheten som vi möter, den övervinns genom provokationer. Det är du och jag som skall provocera, och det ligger inte bara något negativt i detta. Det ligger något positivt i det. Halleluja!

Alltså är det sannolikt att läraren kommer att bli en lagbrytare, sjuksköterskan kommer att bli lagbrytare, och det är sannolikt att det blir på det här sättet, att en lärare här och en lärare där kommer att förtidspensioneras. Man blir helt enkelt idiotförklarad av samhället, det räcker bara att man har en annorlunda åsikt i vissa frågor, så är man nästan misstänkliggjord av den religiösa medmänniskan. Man blir idiotförklarad om man tar sin tro på allvar. Samhället har teologerna på sin sida, har läkarna på sin sida och de vet precis hur man skall behandla sådana här obstinata individer och förpassa dem ifrån, så att säga, samhällets inflytelserika poster.

Du, det är mycket möjligt att en blir förtidspensionerad eller idiotförklarad, och inspärrad på något sinnessjukhus här eller där. Det må vara hänt. Man kan göra så med en,två,tre , fyra och fem. Men inte med hundra. Ta konsekvenserna av din tro, så kanske du får se de här anstalterna på insidan. Då kommer det också att bli ett nytt missionsfält för dig. Ja, Imsen, är det här sant, du resonerar ju som om det skulle vara Sovjet, men det är ju Sverige, det gäller ju mig!

Läkare , sjuksköterskor – vi har abortfrågan och dylikt. Vi har prästmän också. Jag hörde häromsistens, att samhället kräver att prästmän skall viga frånskilda. Det är en samvetskonflikt för en prästman. Samhället kräver, men vad säger samvetet?

Vi skulle kunna fortsätta. Till sist vill jag dock säga att vad som är väsentligt i det här sammanhanget, det är att vi skapar en ny atmosfär. Detta genom den personliga omvändelsen, den personliga tjänsten, det personliga engagemanget – genom vårt Gudsliv, genom våra böner. Så kommer vi att skapa en ny atmosfär på våra arbetsplatser och i våra hem.

Och jag skall säga dig du broder och syster: ta din kristendom på allvar! Då kommer du inte att få vara med i något kristet parti och inte i KDS heller. Jag kan försäkra dig det. Man kommer att förpassa dig ut genom reservutgången. Det finns inget parti som vill ha världsfrånvända medborgare eller världsfrånvända människor med sig. Du blir världsfrånvänd, men inte verklighetsfrämmande.

Väckelsen, den andliga väckelsen, är den mest opinionsbildande faktorn. Konsekvens och beslutsamma handlingar tvingar fram politiska avgöranden för eller emot. Och jag skall ta ett exempel som belyser detta. Det är inget lyckligt exempel, men det är i alla fall belysande. Vi har en grupp här i landet som jag inte på något vis sympatiserar med teologiskt, och det är Jehovas Vittnen. Jag är inget Jehovas Vittne och jag skall inte heller göra reklam för deras lära. Jag konstaterar bara en sak: utan att på något vis vara engagerad i partipolitiken har de genom sin beslutsamhet drivit fram en ny värnpliktslag här i landet. Det är en ny lag för värnpliktsvägrare. Detta säger mig, att man utan att engagera sig partipolitiskt kan tvinga fram lagstiftande förändringar – alltså förändringar i samhället. Om vi nu slutar med att ställa oss utanför departements-chefernas rum med hatten i handen och se fromma ut, slutar med det där larvet, att skriva vårt namn på resolutionslistor och gå hit eller dit, och istället tar konsekvenserna av vår tro, då ska du snart få se att det blir en ny tingens ordning på många platser.

Och då skall du få vara med om väckelsekristendomens underbara resultat: människor frälsas nu som förr, människor blir pånyttfödda, döpta i vatten, döpta i den Helige Ande, utrustade för helig tjänst i Guds rike. Ära vare Gud och Lammet! Prisat vare Herrens underbara namn!




Jag frågar dig till sist, min älskade vän: om du är husmor, om du är mor,make,maka, om du är son, dotter i hem, lärare, eller elev så frågar jag dig – vill du bli pionjär? Vill du bli pionjär, så skall du inte satsa ditt liv på KDS. Då skall du satsa ditt liv för Jesus Kristus helhjärtat! Och då skall du ta konsekvenserna utav de märkliga appellerna vi har i Hebre'erbrevet:» ...gå ut till honom, utanför lägret för att bära hans smälek». Gå ut till honom – utanför lägret! Utanför hedendomens mörka läger, utanför religiositetens skrymtaktiga läger – gå ut till honom utanför lägret! Gå ut till honom så får du se vilka du möter därute. Med dem får du troligen gemenskap, gemenskap i tjänst, gemenskap i lovprisning, gemenskap i tillbedjan. Ära vare Gud! Och du skall uppleva att du blir en andlig människa, en gudsmänniska, fullt skickad och färdig till ett gott verk. Halleluja! Du är en nyckelperson, du min vän, du är en nyckelperson. Du måste rustas för striden. Du måste bli pionjär. Gud vill att du ska bli till pionjär, du skall bli martyr och få besegla ditt vittnesbörd med ditt eget blod. Och därest inte den fysiska terrorn inställer sig, så får du göra den erfarenheten att den psykiska terrorn kommer att möta dig på ett fruktansvärt sätt. Hjärntvätten från en ogudaktig och ateistisk miljö. Men du kommer att vinna seger. Halleluja! Ära vare Gud! Prisat vare Herrens underbara Namn! Jag säger: bli en martyr och då har du hela det nytestamentliga programmet och missionens ord, individuellt och gemensamt. Tänk vilket program du får vara med i missionen! « Gå ut i hela världen och gör alla folk till lärjungar!» Pris ske Gud! Ära vare Gud! Icke ett socialt reformprogram, men ett revolutionärt omvändelseprogram.









Andra bloggar om:

1 kommentar:

Larzg sa...

Imsen hade rätt!

Larz Gustafsson