2012-05-18

Innan kyrkan

  Församlingen fanns innan kyrkan. Ett intressant vittnesbörd om detta faktum finner jag i en bok om kyrklig konst, skriven av John Beckwith. Med ett delvis ganska svårfattligt, kyrkligt och akademiskt språk kan dock inte bokens författare annat än återge intressanta fakta om den kristna församlingens okyrkliga, tidiga historia:


Idag, efter mer än ett halvt århundrade av intensiv forskning runt Medelhavs-världen, finns det ingenting alls som antyder att det innan Konstantins regering hände att församlingen hade gjort något försök att utveckla en egen monumental arkitektur - skrev författaren bland annat, med rikliga hänvisningar till olika källor. Sedan dess han skrev har det snart gått ytterligare ett halvsekel. Några nya rön?

Här följer ett utdrag ur bokens förord ( jag har bl.a. bytt ut ordet "eukaristi" mot "nattvard"):

"Nattvarden, den kristna religionens centrala handling, ägde förs rum i övre salen i ett privat hus inför en begränsad skara av utvalda lärjungar. De första kristna hade ingen offentlig gudstjänst-plats. Efter himmelsfärden 'var apostlarna ständigt i templet, där de prisade och tackade Gud', och efter pingsten 'gick Petrus och Johannes upp till templet, till den bön som hölls vid nionde timmen' (Apg. 3:1).

"Early Christian and Bysantine art"
- Penguin Books 1970
Templet i Jerusalem förstördes år 70 e. Kr.. Synagogan var under det första århundradet efter Kristus en jämförelsevis modern institution och hade inga medfödda anspråk på vare sig judars eller kristnas vördnad och känsla; ej heller på att vara en plats för tillbedjan. Det var en by-institution och en polis-domstol där saker prövades, brottslingar bestraffades, och domar fälldes. De första kristna förbjöds snart att besöka synagogan för att undervisa. 'Brödsbrytelsen' genomfördes 'hemma i husen' (Apg. 2:46) och åtföljdes av bön och predikan. De förblev länge en begränsad skara. Alla som inte redan tillhörde 'lekfolket' genom dop och konfirmation – också de som redan hade övertygats av evangeliets sanning men ännu inte hade blivit döpta – blev utan undantag utvisade innan någon som helst bön hade bedits. De första kristna hade inte behov av någon speciell byggnad för gudstjänst under åtminstone ett och ett halvt århundrade, utan de var nöjda med de 'hus-församlingar' som det finns  flera referenser till såväl i Nya Testamentet som  under det andra århundradet.
Paulus brev blev de första kristna skrifterna. Markus-evangeliet, som skrevs i Rom på 'översättnings-grekiska' med starka judiska övertoner omkring 65 – 70 e, Kr. Är förmodligen de äldsta av evangelierna och återspeglar både petrinska och paulinska traditioner. Matteus-evangeliet skrevs på arameiska i Antiokia eller i Jerusalem omkring 80 e. Kr. Lukas-evangeliet och Apostlagärningarna – Lukas var inte jude utan förmodligen son till en frigiven grekisk slav från någon romersk familj, en läkare som ständigt följde aposteln Paulus – skrevs med god marginal inom det första århundradet e. Kr. och är Nya Testamentets mest litterära skrift. Johannes-evangeliet, som Eusebius av Caesarea säger skrevs efter de första tre, dikterades troligen i Efesus, men också det med god marginal inom det första århundradet e. Kr. Det tycks sannolikt att det litterära stadiet i spridandet av evangelie-materialet i stort tillhör de grekisk-talande kristna. Det fanns inga liturgiska böcker – inga sakramentarier, lektionarier eller psaltarier – innan det fjärde seklet. Det finns inga anspelningar på fynd av, eller krav på att rädda undan liturgiska böcker under de första förföljelserna, även om fynd av eller krav på att rädda undan avskrifter av de Bibelns böcker ofta omnämns. Det finns inget åberopande av en fastställd liturgisk texts auktoritet under de tre första århundradenas strider. Vetskap om trosbekännelsens text och om nattvards-liturgien undanhölls de odöpta på grund av 'disiplina arcani', och ett sådant undanhållande skulle vara svårgenomförbart om dessa hade nedskrivits.

Den tidigaste redogörelsen för de kristnas gudstjänst i någon detaljerad form, finns i Justinus Apologi, som skrevs omkring år 155, där nattvarden beskrivs två gånger: en gång föregicks den av synaxis (ett möte) och en annan gång föregicks den av ett dop. Nästa tidiga vittne, Hippolytus, i hans apostoliska tradition som skrevs c:a år 215, beskriver också nattvarden två gånger: en gång föregicks den av en biskops-vigning, och en annan gång föregicks den av dop och konfirmation. När den firas i normal ordning inleds nattvarden av offertoriet – små oblater och litet vin som de trogna tar med sig. Ceremonien var i strängaste mening enkel och saklig. Där fanns ingen vädjan till sinnena eller känslorna som i Isis – Hecate – och Dionysus-kulterna, eller Mithras; där var inga sofistikerade tal eller klyftiga , filosofiska diskussioner; där var inget mumbo-jumbo. Två ting som hör till nattvarden nämns i Nya Testamentet: kalken (1 Kor. 10:16; 1 Kor. 10:21) och bordet eller altaret ( 1 Kor. 10:21; Hebr. 13:10) Cyprianus, biskop i Kartago, som led martyrdöden år 257, talar om ett altare som placerades i församlingen, och om att assistera vid altaret, och han refererar till bruket av en talarstol där man läste ur evangeliet. Origenes av Alexandria, den förste kristne som anslöt sig till sin tids intellektuella elit, talar om altaret och dess utsmyckning. Det finns däremot inga vittnesbörd om stationära altaren i Rom innan det femte århundradet, så bärbara altaren måste ha varit regeln på den tiden. I begynnelsen av Diocletianus förföljelse år 303 begärde man att de kristna i en liten församling i Cirta (nu Konstantin) i Algeriet, i ett privat hem som hade tagits i bruk för sammankomsterna, skulle lämna ifrån sig skrifter, guld- och silverkärl, silverbrickor, en silverskål, silverlampor, bronsljusstakar och lampor, och olika klädesplagg; det nämns inget om något altare. Minucius Felix nämner faktiskt som en anklagelse mot de kristna, att de inte hade några kyrkobyggnader eller altaren, och Arnobius, som skriver mot slutet av det tredje och i början av det fjärde århundradet, påstår att kristna angreps för att de inte hade några tempel, statyer eller avbildningar av sin gudom, inga altaren där offer kunde frambäras, eller rökelse, eller drickoffer och heliga måltider. Cyprianus, Tertullianus och Origenes, refererar dock alla till församlingar under namnet 'ecclesia' och 'domus dei' . Eusebius och Optatus nämner om existensen av många församlingar i Rom och annorstädes i början av det fjärde århundradet, men Konstantin, i sitt brev till Eusebius om att bygga kyrkor , hänvisar till den ringa storleken och att tidigare byggnader i sådana fall rivs ner. Idag, efter mer än ett halvt århundrade av intensiv forskning runt Medelhavs-världen, finns det ingenting alls som antyder att det innan Konstantins regering hände att den kristna församlingen hade gjort något försök att utveckla en egen monumental arkitektur."


  När jag läser detta påminns jag faktiskt om en ledarartikel i Midnattsropet av Arne Imsen från 1977, som inleddes på detta vis: 

   "LÅNGT INNAN DET i kristenheten fanns ens en tillstymmelse till någonting som kunde kallas vigda kyrkorum och heliga orter, kanoniserade helgon och reliker, ordnar och synoder samt innan kyrkokonst och kyrkomusik gjort sin entre och krucifix och andra lånade symboler var nödvändiga komponenter för den kristna gudstjänsten, medan ännu  dekorativa ämbetsskrudar, kyrkliga ceremonier, processioner och rangskillnader i påvar, kardinaler, biskopar, pastorer och lekmän var helt okända företeelser för kristen tro, tillbedjan och mission, skrev aposteln Paulus i sitt första brev till den församling I Korint, som han själv hade grundlagt,  några väsentliga och uppskakande ord i avskedshälsningen till adressaten:
- Om någon icke har Herren kär, så vare han förbannad. Marana ´ta!"



Andra bloggar om:

Inga kommentarer: