2012-11-04

Om skapandet av gurus: Intervju med religionsvetaren och "sektbekämparen" Alexandr Dvorkin

   Vad har skett i Ryssland sedan vissa farhågor framkom för tre och ett halvt år sedan, om "sektbekämparen" Alexandr Dvorkins eventuella framfart? Det har hänt en hel del. Den politiska oppositionen har profilerat sig skarpt, och gör så ännu alltjämt. Och på det religiösa fältet har det ju uppflammat stora tvister om hur ortodoxien ska utläggas.
  Men Dvorkin själv har man inte hört så särskilt  mycket om. Dock har han inte varit overksam, vilket den här artikeln vittnar om. 
  
Professor Dvorkin: "Att gå emot sekterna är en av Kyrkans kärlekshandlingar mot människan”.

Med professor Dvorkin kan man tala om en massa saker - hans intresseområden och kunskaper är både omfattande och unika. Jag gjorde hans bekantskap och kom överens om en intervju redan på första dagen av konferensen i Serbien - efter öppnings-ceremonien för det 5:e Mötet för det Internationella Centret för Nätverk som Studerar Nyreligiösa Rörelser och Destruktiva Sekter. Men under de följande dagarna medan arrangemanget varade lät han under sina framträdanden höra så många uttalanden och tankar , så att medan vårt direkta samtal närmade sig hann det tema som jag från början hade tänkt mig undergå flera ändringar.

"Sektbekämparen" Dvorkin  på konferens i Serbien
Och ändå, eftersom intervjuen hölls i kontext med konferensen "Skapande av gurus, destruktiva sekter - individuella, andliga och sociala problem och deras botande". så talade jag med Alexandr Leonidovich (Dvorkin)  främst om vad som var aktuellt där och då.

om det nu föll sig - för att behandla ett sådant ämne som skapande av guru's, kom specialister tillresande från många länder i världen. Är verkligen den frågan värd det? Vilka aktuella problem i det andliga livet som förtjänar större uppmärksamhet, förutom denna, hör samman med destruktiva sekters och nyreligiösa rörelsers verksamhet? Hur ska Kyrkan bygga ut arbetet med sekterna om hon blir förberådd vad hon än gör - antingen för att kämpa mot dem, eller för att inte kämpa mot dem?

På denna och många andra frågor omkring "ortodoxien i Ukraina" svarade "densamme" Dvorkin - president för den över hela världen kända anti-sektorganisationen "Allryska Förenade Centra för att Studera Religioner och Sekter" (RATsIRS) och " Irenaeus av Lyon's Center för Religionsvetenskapliga Studier ", professor i missionskunskap vid Missionsskolan i det Ortodoxa Svjato-Tichonovskij's Humanitära Universitet, ortodox teolog , författare (14 titlar) , publicist (700 artiklar på 16 språk), social aktivist och... människa, en av de första som glömde bort att vara rädd då det uppstod sådana hot som "totalitära sekter".


Jag slåss inte mot sekterister. Jag slåss mot sekter FÖR sekterister.”

-  Alexandr Leonodovich, det är en del som förebrår Kyrkan för att hon bekämpar sekter , andra förebrår henne för att hon inte bekämpar dem. Hur ska hon förhålla sig?

-  Kyrkan måste naturligtvis göra det hon ska, därför kommer man att förebrå henne i alla lägen.

Men när det gäller konflikten med sekter så måste man komma ihåg något mycket viktigt . Ofta får jag frågan:”Berätta för oss, hur bekämpar du sekter?” Jag svarar alltid:” Jag slåss inte mot sekterister. Jag slåss mot sekter FÖR sekterister”. Vår kamp är en kamp för konkreta människor mot de organisationer som förslavar dem, berövar dem valfriheten och förvandlar dem till lydiga redskap i någons händer.
Gud har skapat människan fri . Och om människan har erfarit vad det är att lära känna Kristus , erfarit livet i Kristus, så är det detsamma som att växa till i frihet. Om en människas berövas friheten, då berövas hon i själva verket frälsningen. Om detta är det nödvändigt att tala. På det viset har kampen mot sekterna en djup teologisk mening. Det för det första.

För det andra – totalitära, destruktiva sekter som är verksamma i vårt samhälle , det är såväl socialt som allmänt ett farligt fenomen. Det är naturligtvis så att varje människa har, eftersom hon är skapad fri, rätt till ett fritt val, och dessutom rätt att göra misstag, och hon har rätt att avsäga sig sin frihet. Men det är på de villkoren att hon väljer själv. Och i det läget är det vår uppgift att förvarna om följderna av ett sådant val. Därför det är ofta så att människor som dras till sekter inte föreställer sig vad de dras in i , var de hamnar, eller vad de till slut blir. D.v.s. man inbjuder till en organisation, men i själva verket hamnar människan till slut i en annan.

Därför kan man säga att en aspekt av kampen mot sekter, det är den teologiska aspekten, och en annan har med Kyrkans sociala arbete att göra. På det viset är motståndet mot sekter en av kärlekshandlingarna, en kärlekshandling mot människan , omsorg om henne, beskydd av hennes tillhörighet till Kyrkan enligt hennes rätta natur. Man kan säga att genom att utföra en anti-sekteristisk verksamhet så ägnar sig Kyrkan åt socialt arbete och hjälper människor.

-  Du sa något om socialt arbete. Det är ju vad sekter bedriver ganska effektivt. Det händer att folk får se hur sekterister arbetar med barn – tecknat, sjunger sånger, och hur de hjälper alkohol – och narkotikaberoende och dem som sitter i fängelse. Och när ortodoxa börjar samtala om sekternas farliga påverkan, då uppfattas detta direkt som ett sätt att förhindra ett allt igenom gott arbete. Som en slags Kyrkans kamp med konkurrenter om de troende som betalar “tionde”.

-  Det är inte Kyrkans kamp med konkurrenter , eftersom kampen inte äger rum på det kyrkliga området. Det är samma sak som att varna människor för farorna med att drabbas av bedragare, eller att varna för att inte satsa sina medel i “MMM” (en känd affärs – och bedrägerihärva i Ryssland - övers:s anm.) - jag vet inte om denna analogi säger er något i Ukraina.... Det är inte detsamma som att kämpa med konkurrenter, utan det är, som jag har sagt, att utföra Kyrkans sociala arbete.

När det gäller det sociala arbete som sekterna utför så handlar det inte om något annat än att kamouflera sina försök att värva nya medlemmar, ett sätt att förbättra sin image, o.s.v. Vi skulle kunna säga mycket om s.k. botande av narkotikaberoende, det understöds inte av verkliga sifferuppgifter. Vad än sekterna säger om sig själva så är det så när det kommer till konkreta sakuppgifter, att vi förstår att det handlar om utfästelser – absolut nonsens som inte har något att göra med verkligheten.

-  Under konferensen har det hörts sägas att numera bildas det färre sekter på grund av av religiösa övertygelser , men att det för det mesta är rent kommersiella organisationer.

-   Man bör ta i beaktande att en sekt – det är inte alltid en religiös organisation. Det finns ett stort antal föreningar som inte har något religiöst i sin verksamhet, men som bär sekterismens alla kännetecken. Och just användandet av bedrägeri för att värva, manipulation av dess medlemmars medvetande, utnyttjande av dess medlemmar och reglerande av alla aspekter av deras liv, ett förgudande eller fullkomliggörande av ledare eller av själva organisationen.

En stor frestelse för en fallen mänsklighet , det är att avsäga sig sin frihet och därmed sitt ansvar”.

-   Denna konferens som är den femte i ordningen av sitt slag, är ägnad åt skapande av guru's och med detta sammanhängande problem. Hur pass aktuellt är då problemet med att man gör sig guru's för våra länder (särskilt postsovjetiska) och hur kommer det sig att just detta tema har valts?

-  Varenda ett av våra möten har haft sitt tema. Det förra mötet ägnades åt pseudomedicinska sekter, och det som var före det - åt neopingströrelser: alltid väljer man någon aspekt som man ägnar mer eftertanke åt och behandlar djupare.

-Att skapa sig guru's – det är ingen sekt, det är en viss metod, som förekommer i sekterna och som, tyvärr, också tränger in i kyrkorna och i samhället i stort. Detta möter vi alltså överallt. Korteligen – att skapa en guru, det är att ersätta Gud med någon avgud som gestaltas av en ledare, en vis man eller en guru, vad man sedan än kallar det. Och denne någon som placeras istället för Gud tar ifrån människan hennes frihet.

Jag upprepar än en gång: vi är kallade till frihet. Det är vad Herren har kallat oss till:”Ni ska lära känna sanningen, och sanningen ska göra er fria”. Men en guru säger: nej, ge mig friheten, jag ska fatta besluten åt dig, och jag ska bära ansvaret åt dig

På ett sätt så är detta en stor frestelse för den fallna människan – att avsäga sig sin frihet och tillsammans med den – sitt ansvar. När det inte finns något ansvar så kommer någon annan, vad jag än se'n gör, att svara för mig. Men detta kommer att få med sig helt förödande konsekvenser.

Men eftersom Kyrkan är öppen för samhället , och både präster och lekfolk bär många av vårt samhälles svagheter , därför kan denna frestelse att utöva makt också tränga in i de kyrkliga leden. Den kan verka på en präst – en som är oerfaren eller har otillräcklig kunskap – och puffa honom av vägen. Vi har också talat om detta denna konferens: det finns präster som frestas av sin makt , och det finns kyrkomedlemmar som av alla krafter strävar efter att göra sin kära präst till en guru, som tar alla beslut för dem och bär ansvaret för dem. Eftersom problemet är tveeggat, därför måste upplysningsarbete företas i båda riktningar.

För min del, som lärare i en högre, teologisk skola, så kan jag inte undlåta att säga något om en ömtålig fråga, som verkligen oroar mig. Det är den obegripliga okunnigheten hos våra studenter och hos våra utexaminerade och hos prästerskapet - inte alla, men väldigt många – när det gäller teologi och dogmatik, Kyrkans historia och patrologien, den kanoniska rätten och biblistiken. Man avlägger examen - och glömmer . Det visar sig att teologi blir någon slags filosofi, någon slags gymnastik för föraståndet som man bara inte begriper vad den är bra för, men så genast är det något som behövs – “kom igen, låt oss plugga för examen, och sedan blir vi präster och kommer att tjäna ihop brödfödan” , och detta är inget vidare.

Men i själva verket så har vår ortodoxa teologi en uteslutande praktiskt tillämpbar karaktär: det är inte några abstrakta funderingar om hur Himmelriket kommer att vara uppbyggt, men vägen till frälsning, konkreta anvisningar om vägen till Guds rike. Men om inte teologien är en del av vårt liv, på vilket särskilt vis skiljer vi oss sedan från sekterister? Det är en av de frågor som smärtar mig mest.

En annan är den att det är en mycket låg, kulturell nivå hos den nuvarande generationen av studenter, och hos många,många präster. En slags hemmagjord teori – kamp mot kunskapen, kamp mot kulturen . Folk anser inte det vara behov av att känna världslitteraturen, filosofien, den uttrycksfulla konsten. Och så sker det att vår intelligentsia – jag vet inte hur det är i Ukraina, men i Ryssland – så går man till de katolska. Den utbildade katolske prästen kan tala om Heidegger, om Sartre, om olika filosofiska problem – han kan tala med dem om nykomlingar i litteraturen och gå till en konsert med orgelmusik och lyssna till Bach, Haydn och andra. Det är just genom kulturen som katolicismen blir tilldragande. Och när de kommer till våran präst som ofta är obekant med de namnen, då blir de besvikna och går sin väg.

Jag talar ständigt med våra studenter om vad som är sekterismens kännetecken – det är förnekelse av historien och förnekelse av kulturen. Den tidiga kristendomen var ytterst intresserad av detta, och det för att inte blandas ihop med den falsk kristendomen som var runtomkring . Och de alla förnekade historien, Gamla Testamentet och kulturen under den förevändningen att allt bara var hedendom. Den tidiga Kyrkan underströk från början sitt arv från Gamla Testamentet som de kände väl, och de levde denna historia. Och de kände också väl till kulturen. Aposteln Paulus citerade hedniska poeter. Justinus Martyren som var professor i filosofi under det andra seklet, och som var den förste kristne intellektuelle, skrev: “Varhelst sanningen finns så är den på vår sida , för det är omöjligt att uttala sanningen utan Guds Ande”.

Aposteln Paulus skrev att för de omskurna var han omskuren och för de oomskurna såsom oomskuren - “för alla har jag blivit allt, för att i alla händelser frälsa några”.

Men vi vill inte bli allt för alla. Vi vill inte lära känna kulturen eller historien, vi vill inte och vet inte heller. Och på vilket vis skiljer vi oss då från sekterna?

-  Du talar om din ömma punkt, kan jag då få tala om min? För journalister är det att belysa prästers liv och Kyrkans liv i dess helhet en svår gränsdragning. I hur pass stor omfattning, enligt dig, är det acceptabelt att rikta kritik mot prästerskapet från kyrkliga media?

-  Allt beror på andan i artiklarna. Präster är också en del av samhället. Och om de utför vissa handlingar som väcker genklang, då är det omöjligt att tiga om detta. Det är nödvändigt att tala om också av den anledningen, att om inte vi talar om det så gör någon annan det, och den personen uttalar sig tusen gånger värre.

En kyrklig journalist måste ha rätt att tala om det som ömmar, men, jag säger det igen, allt beror på anden. Ifall vi vill spruta gift, finna den svaga punkten, bitas, då är det en annan ande, främmande för kristendomen,och för en kyrklig journalist är det oacceptabelt. Men om det finns en strävan att tala på ett varligt sätt om problemen , med kärlek och förståelse, med en önskan att komma till rätta med problemen, då ska man skriva.

- Som du ser det – att döma av publicitet omkring kyrkorna i Ryssland och i Ukraina, vad är det mest av: konstruktiv kritik eller en vilja att “bitas”.

-  Det finns både det ena och det andra. Tyvärr blandas de ofta ihop, och kritik av verkliga missförhållanden uppfattas som svartmålande. Jag tror att det är väldigt viktigt att skilja mellan dessa båda aspekter och att förstå, att det är omöjligt att skriva om Kyrkan endast i en sammetslen ton.

Du förstår, det fanns en anekdot under sovjettiden. En kommission kom till daghemmet och ställde frågor:

-  Barn, var finns de bästa leksakerna i världen?

-  I Sovjetunionen!

-  Och var finns de bästa daghemmen i världen?

-  I Sovjetunionen!

-  Och var finns de bästa barnkläderna i världen?

-  I Sovjetunionen!

-  Vova, varför gråter du?

-  Jag vill komma till Sovjetunionen.

Alltså , för att det inte ska vara så att en människa räknar med Kyrkan på ett vis, medan det i livet blir på ett helt annat vis , så måste det kyrkliga livet belysas på ett riktigt vis av media.

Där människor inte känner till vad man kan vänta sig av en präst, där kan de ta det som något normalt att göra avvikelser”.

- Vi återvänder till frågan om att skapa guru's. På detta möte finns representanter för 15 länder närvarande . Man kan förmoda att problemet med att skapa guru's inte uppfattas lika överallt. Vad tror du, beror det på tradition eller på tillståndet i samhället?

-  Jag tror att där som den ortodoxa Kyrkan är i minoritet, där är sådana problem färre. Folk har vant sig vid att göra motstånd mot den likgiltiga eller rentav fientliga majoriteten, och försvarar sin tro. På sådana platser hör man mer medvetet till sin kyrka, och prästerna har vant sig vid att förhålla sig mer uppmärksamt till människor.

Men där Kyrkan är i majoritet, där är traditionella ortodoxa mer utsatta för frestelser.

Det är klart att det finns problem i våra länder inom det postsovjetiska territoriet – där traditionen revs upp för många. Men i Grekland har traditionen trots allt inte rivits upp, och att ständigt förbliva i ortodoxien ger människor en viss nykterhet i sina bedömningar. Även om det i Grekland finns både falska gammaltroende och nya gammaltroende så det räcker. Men hos oss är det värre, för traditionen sprängdes, och folk vet inte vad man ska vänta sig av en präst eller av en andlig person, och någon slags avvikelse kan uppfattas som det normala. 
Sekter - alltid aktuellt ämne:

Andra bloggar om:

Inga kommentarer: