2012-12-19

Rysk Hobbit - Men hur togs Tolkien emot i Sovjet?

Idag (onsdag 19/12) hade "The Hobbit" premiär i Ryssland, efter att redan ha haft premiärer vid olika tillfällen i olika delar av världen. I Sverige för en vecka sedan.
  Och reaktionerna skiftar. I vårt land finns exempel på recensioner som varierar allt mellan  - t.ex. - "Storslagen liten hobbit" i UNT, till "Tolkien som monsterslakt" i Hela Hälsingland - och mer därutöver.


   Och i Ryssland verkar det bli liknande reaktioner på filmen - Lenta.ru: "Jackson anspelar på sin tidigare filmtrilogi både när det passar och när det inte passar




   Att det sedan finns tio olika översättningar (här - på ryska, en lista över nio av dem) av J.R.R.Tolkien's "Sagan om Ringen" i Ryssland, talar knappast om ett lamt intresse. Detta, bl.a., framgår av ett par intervjuer med sakkunniga som jag har funnit på ryska webben, där det ställs frågor om hur Tolkien, som skrev och publicerades i väst innan och under det kalla kriget, kom att mottas i Sovjet. Jag fann två intervjuer. Den som har intresset kanske finner det mödan värt att titta på de utdrag jag har gjort, som följer. 



  En av de som svarar på frågor är sonen till  en av två tidiga översättare som samarbetade  - Vladimir Muravjev  (den andre heter Kistjakovskij) -  sonen heter Alexej med samma efternamn som pappan - Muravjev:

 - Kan du säga något om Tolkien-böckernas öde i Ryssland och hur hans verk mottogs där?

- Tolkien är populär först och främst i den anglo-germanska världen. Tyskar, kelter och anglosaxer tar hans böcker som ett särskilt slags litterärt spel med deras kulturella och mytologiska arv. Vad det gäller Ryssland så finns inga direkta anspelningar på det mytologiska förflutna. Det är andra som spelar med vårt ryska myt-arv. I fråga om den litterära och filosofiska kvaliteten är vår hemvävda fantasy sämre än Tolkien's, hos oss finns inte den reflexionen över genomlevda 19:e och 20:e århundradet (särskilt krigen), men de uttrycker iallafall någonting.
  Ju bättre vi förstår kontexten, ju bättre förstår vi också vad t.ex. Tolkien vill ha sagt.
  Jag kan inte säga att jag har någon god föreställning om mottagandet i Ryssland när första delen av “Sagan om Ringen” kom ut 1981 (Alexej är född 1969) . Som jag förstår så var det en ganska liten grupp av läsare bland intelligentians barn och deras vänner i första etappen. Sedan, när den sociala transformationen började i slutet av 80 – talet och början av 90 – talet, så uppstod en efterfrågan på hjälteromaner, och Tolkien's böcker låg väl till.   Vår samtida kultur framträder som visuell, kinematografisk, ganska cynisk, det finns få hjältinnor, och om de än finns så är det som regel någon som inte är särskilt allvarlig. Och så föll det sig att man tog tio procent av Tolkiens böcker som var tillräckligt händelserika och hade hjältepatos. Det är tydligt att  på vågen av detta fenomen kom alla dessa religiösa tolkningar, både  i form av tolkinistiska tolkningar och andra.
  Men när ett mer strukturerat samhälle bildades så svalnade intresset för hans verk. Men en ny glimt av intresse flammade upp i samband med filmtrilogien “Sagan om Ringen”....
 
Hur förklarar du förekomsten av så många översättningar i Ryssland?

- Såvitt jag förstår så var det viktigt för Muravjev och Kistjakovskij med en intellektuell, mytologisk och händelsemässigt fungerande text inom ramen för den ryska litteraturen, men för andra översättare var det en kult-text, som hade sin betydelse just i sin kvasi-religiösa form. På ett internet-forum läste jag dessa ord:”Hur kunde Muravjev och Kistjakovskij översätta ett sådant namn på det viset?...” Jag förstod att jag inte befann mig inför en läsares upprördhet, en för vilken något är obegripligt,utan inför en religiös adepts upprördhet, en som har sett att man har förvanskat något i hans “Bibel”. Hur kunde Luther översätta så? Men Luther är verkligen en stor översättare! Och denna anklagelse, som det tycks mig, visar, att en del översättare betraktar texten som religiös, och medan de arbetar med den strävar de efter att inget – Gud förbjude! - ska avvika från originalet. Och det är viktigt att inte bekymra sig överdrivet om till vilket kulturspråk man översätter.    



   Detta stämmer också med vad Jelena Michailovna Apenko, professor i historia och utländska språk på S:t Peterburgs Universitet, har att säga. Hon fick svara på några frågor som ett antal tolkinister ställde till henne 2005:

- När och hur blev du bekant med Tolkien's verk? Vilken av hans böcker blev för dig den första?

  -  Det skedde någon gång under 60-talet och början av 70-talet, då jag ännu studerade vid Leningrads Statliga Universitet. Det spreds informationer bland studenterna på universitetet att denne författare fanns, och så läste alla honom. Vi läste, som du förstår, på engelska, därför det fanns ännu inte någon översättning av hans böcker. Men vi var ganska språkbegåvade, och en och annan satt med lexikon Det var en mycket tidig, första våg av Tolkien-hänförelse bland studenter. Apropå det, t.o.m. Grebenjtjikov, som också gick och läste här under de åren och ännu inte var en sådan guru som alla nu känner honom som, skrev många av sina eftertänksamma och gåtfulla sånger från den tiden under inflytande av Tolkien.
  Såvitt jag kan komma ihåg så kom först Sagan om Ringen, sedan Silmarillion, och sedan – Hobbiten. Senare blev Tolkien's böcker för mig också föremål  för vetenskapligt intresse. Jag skrev redan på en avhandling och tänkte medan jag gjorde den: varför inte skriva en om Tolkien istället? Sedan började olika översättningar att göra sig gällande, men det betydde ju att Tolkien hade kommit i större, bredare omlopp.

Jelena Michailovna Apenko


På vilket vis kom Tolkien att intressera dig, både som läsare och som forskare?
 
- Som läsare intresserade jag mig för honom helt enkelt därför att han skrev bra och intressanta böcker. Man kan inte säga att det handlade om något fullständigt ovant, därför min generation uppfostrades med sådana författare som Alexandr Grin. ...Vi fick också litteratur på det romantiska planet i händerna, som var rätt skild från verkligheten.

Som forskare engagerade jag mig i Tolkien's verk något senare. Det var verkligen intressant att betrakta saken ur litteraturvetarens synvinkel – vad det var för uppgift som Tolkien hade ställt framför sig, och vilka de medel var som han beslöt sig för att använda. En av mina första artiklar hade rubriken:”Till frågan om ett experiment i en genre”, ett experiment ur litterär synvinkel, ett experiment ur filosofisk synvinkel, o.s.v. Jag vill direkt säga att den religiösa aspekten intresserade mig och mina vänner mycket litet ( även om jag inte kan tala för alla) , utan hellre den konstnärliga och den etiska. Tolkien är på det hela taget mycket lockande i detta avse'ende – frågan om var han hämtar materialet till sin värld är den första som engagerar en forskare.

 Under 90-talet började Tolkien's böcker att kraftigt vinna popularitet i SSSR, och sedan i Ryssland, fansen tillströmmade, och förläggarna upplevde en boom, och det dök upp ett tiotal översättningar bara av “Sagan om Ringen”, och så småningom kom Peter Jackson's filmatisering. Inverkade allt detta på de akademiska kretsarnas förhållande till Tolkien's verk?

- Praktiskt taget inte. De som ville fortsatte att ägna sig åt honom...

- Du nämnde om en specialkurs som var ägnad åt Tolkien. Vad var det för kurs och hur kallades den?

- Kursen , det var inget särskilt genomtänkt , rätt och slätt “Tolkiens verk”. I den försökte jag att visa på de litterära och konstnärliga källorna till författarens värld. Vad det gäller studenternas förhållande och intresse för Tolkien så utövar Tolkien-fansen ett stort inflytande, särskilt de av den tidiga sorten. När jag var med under ert seminarium så var det förvisso  vansinnigt intressant, men det fanns en bjärt och helt uppenbar tendens ( kanske inte bara tendens, utan ett fenomen) ; där Tolkiens verk gås igenom på ett hermetiskt vis – Tolkiens värld, sådan den är.  Tolkien skapade naturligtvis själv sin konstruktion och provocerade fram ett motsvarande mottagande. Men min specialitet är litteraturvetande, och därför vill jag ägna uppmärksamheten åt något annat. Inte åt huvudpersonernas inre liv, utan åt hur Tolkien genom att använda vissa hjälpmedel och lösa vissa frågor förmår sina huvudpersoner att handla på ett bestämt vis. När man ivrigt börjar berätta för mig att en av huvudpersonerna gjorde så och så, då ställer jag frågan – och varför det?  - Alltså, varför, jo därför att författaren ville det! - Och av vilken anledning? Ingen bland huvudpersonerna existerar utan författaren och oberoende av författaren. Om hur författaren formade sitt verk, det var vad vi huvudsakligen talade om i min grupp.

Hur ter sig tillvaron för Tolkien-översättare i Ryssland ? Finns någon översättning där du skulle vilja kommentera specifika egenheter i framställningen av Tolkien och hans värld?

-  Frågor om översättningar är också ganska svår, tycker jag, eftersom jag inte är någon professionell översättare. Jag har bara ganska ofta fått till uppdrag att redigera olika översättningar från främmande språk . För det första är det sannolikt så att du aldrig kommer att finna den ideala, normerande översättningen – det gäller praktiskt taget alla böcker. För det andra kommer olika översättningar att lägga tonvikten vid olika aspekter av boken som kan passa olika läsare. Låt säga, vad det gäller det adekvata , så kanske Rachmanova's översättning kan kritiseras. Men sett utifrån den utgångspunkten att det är en bok som presenteras för barn , så anser jag hennes översättning vara utmärkt, då den lätt kan förstås av ett barn, men den är inte förenklad, den har sin stil, det finns en ton som enligt min uppfattning passar mycket bra för ryska barn – originalet är nämligen litet torrare än Rachmanova's översättning. Denna översättning fyller med andra ord sin funktion. Sannolikt fyller även andra översättningar sin funktion. Det enda som jag inte gillar som enskild läsare, det är när man översätter huvudpersonernas namn . Det blir någon slags korsning då det varken är ryska eller engelska, och då hänger hela bokens framställning någonstans mellan himmel och jord. Men en översättare har sin logik, sitt motiv.

Vad säger du, var finns det kristna motivet i “Sagan om Ringen”? Finns det där i synlig måtto?

-  Jag tror att när man talar om kristendomen i Tolkien's böcker så bör man göra det med viss återhållsamhet. Vare sig vi vill det eller inte så är hela Europa, inklusive Ryssland , en kristen kultur. Vi tänker då också i de kategorier som finns i kristendomen. Vi har växt upp i denna miljö, även om inte alla har läst Bibeln. Man kan förhålla sig på olika vis t. ex. till frågan om döden (låt oss säga att du, t.ex. är buddist) , men det finns vägar som vår del av mänskligheten går tillsammans. I den meningen är Tolkien, naturligtvis, en kristen författare.
  Kamenkovich har gjort en bra översättning av “Sagan om Ringen”, men jag tycker att den sitter litet för hårt i det religiösa. Om vi återvänder till Tolkien som författare, och rörs av innehållet i hans texter , då ser vi att han inte är en exklusiv individ i den samtida engelska litteraturens kontext. Han är inte exklusiv på det planet, att det finns ett intressant fenomen som kallas “att vara katolsk författare i ett protestantiskt land” . Det finns inte så få av dem: Graham Greene , som skriver om helt andra saker, Muriel Spark. Om vi talar om Tyskland så tänker vi på Heinrich Böll. I sådana fall så finns det som regel ett karaktaristiskt moment – katolicismen förblir författarens privata angelägenhet, och det verk som har skrivits av honom, det är trots allt inte katolsk litteratur. Det är inte Maurice Druon med “De förbannade konungarna” (Le Rois Maudits - första delarna utgivna på svenska under titeln "Den Dömda Ätten"  Norstedts &Söner 1964). Trots allt finns katolsk litteratur i katolska länder, bara där.  


  Men i ett protestantiskt land ägnar en katolsk författare inte uppmärksamheten främst åt det religiösa momentet, utan åt det etiska – det kan vara mellanmänskliga relationers etik, eller individuell etik. Och på det viset har Tolkien och Graham Greene, som skriver om mycket olika saker och på olika vis, trots allt en hel del gemensamt. Det skuldproblem som Frodo tar på sig, kan sägas ha religiösa grunder, men det är först och främst ett etiskt problem. Hos katolska författare upptar skuldproblemet och det moraliska problemet en av de mer centrala platserna, och på det viset är tanken med “Sagan om Ringen” parallell med problematiken i “Den stillsamme amerikanen”. Ta bara bort olika textavsnitt så ser ni hur nära de ligger varandra. Vad är moral? Och vad är dess frånvaro? Till syvende och sist får mördaren rätt, eftersom han har gjort slut på “den absoluta omoralen”. Och kanske är beviset för att han hade rätt just uppfyllandet av det som han inte på något vis förmådde göra. Greene placerar tydligt ut markeringarna : en människa skapar förutsättningar för en annan människas död. Det är på det hela taget inte gott. Men det finns fall, det finns situationer då det visar sig vara moraliskt – om denne man inte bara är en mördare utan såpass omoralisk , att han inte ens förstår att han är en mördare. Omkring dessa moraliska kollisioner roterar också “Sagan om Ringen”. Därför ser jag saken så att om vi spetsar öronen för den religiösa sidan av boken,  om det än inte är att förvrida meningen, så är det iallfall ett resultat av att vi tar till oss Tolkien på ett hermetiskt vis. 


  Men han är en del av en stor litterär tradition, en del av ett mycket intressant och  internationellt, litterärt fenomen. Böll sa:”Jag är inte en katolsk författare, jag är en skrivande katolik”. Och denna definition”skrivande katolik” passar bra för dem alla. Därför en katolsk författare – det är något helt annat. Och om vi gör en katolsk författare av Tolkien, då gör vi ofrivilligt en viss betoning. Men Tolkien var en skrivande katolik, och även historiker, och han förstod väl att han talade om en viss hednisk epok. Därför är det naturligt att han var mycket försiktig när han rörde sig över denna fina linje. På detta plan är C S Lewis mycket mer traditionell, hos honom är allt öppet uppbyggt på kristen grund.  


  Första gången jag såg Lewis samlade verk var i en butik i Westminster Abbey. Tolkien fanns inte där. Därför är Lewis nödvändig och honom kan man ta emot genom kristendomens prisma, men inte Tolkien. Någon del av den kristna läran lägger han säkert ner medvetet i sitt verk, men i första rummet är alltsammans etiskt sammanställt. Även om Illuvatar finns i “Silmarillion” så var Tolkien ganska noga med att berättelsen om hur han skapade världen inte skulle ge det intrycket, att han bara hade skrivit om Gamla Testamentet. Där finns också Trädet som leder tankarna  till Yggdrasil, och många andra saker, som har att göra med olika religioner. Tolkien var i detta avse'ende mycket korrekt. Det är klart att man kan uppfatta hans berättelse som en parallell till de höga änglarnas fall och uppkomsten av djävlar, men liknande analogier kan göras också till andra religiösa system. Dessutom, efter att ha tagit traditionen med änglarnas fall och deras förvandlande till djävlar från kristendomen, skapar Tolkien en bild av en monstervärld av gamla gudar, kaos' välde, och det är ett uppenbart brukande av hedniska motiv. 


  På det viset påminner Tolkiens system om kristendomen, men inte med särskilt eftertryck, utan tillräckligt vagt, för att man ska kunna tänka själv. Just härav det antonyma, och härav kommer på ett naturligt vis en önskan att se Midgård som en antonym värld. Men innan man gör det bör man se efter vad denna värld består av , och då kan man se dess proportionalitet , och bara  sedan försöka förklara den uppgift som författaren hade ställt inför sig. Element av katolsk version av kristendom förekommer onekligen i Tolkien's böcker och syns i en stor uppgift: det fria valet, handlingen och det yttersta ansvaret. Alltså : föreställningen om en fri vilja. Hos Frodo ser man t.ex. det fria valet: det var mycket viktigt för de visa i rådet att han valde sin uppgift , de kunde inte lägga något på honom, och de valde just honom eftersom de förstod att han var i stånd att fatta ett sådant beslut.


 Så igen: vad består hela Ringens problematik i? Den består i förlusten av den fria viljan, och man kan bearbeta detta genom kristendomens prisma, eller, om man vill, helt icke-religiöst.






      Andra bloggar om:                                                             "En ofullbordad saga"  ?




Inga kommentarer: