2013-12-18

Staffansvisa ?

  Det är svårt numera, om man vill följ vad som sker i kristenheten, att inte stöta på pastor  Swärd, och därmed få tillfälle att ta del av hans synpunkter. Senast om försoningen i tidningarna Dagen och Världen Idag. På bloggar. På Stefan Swärds egen blogg. För någon vecka sedan om densammes uppväxt. Och om tiden i Maranata.

Jag mötte Swärd, Stefan, och hans föräldrar, tillsammans med en del andra i Järfälla i mitten av sjuttiotalet. 

  Jo, Swärds hade varit med i Maranata. Swärds mamma såg ut som om en bomb hade exploderat sådär 40-50 meter framför henne. Jag bara undrade vad hon hade varit med om. (Hon hade ett visst, häpet uttryck i ansiktet "- Oj! Vad har hon varit med om?", tänkte jag) 
Men, det var enkelt och härligt. Om Jesus.

Aftonbladet 1968 02 06  (klicka för läsbarhet)
 Ett par artiklar från februari 1968, som kanske kan ge litet perspektiv på Stefan Swärds intryck av den konflikt i Maranata i slutet av sextiotalet, som eventuellt fick honom att lämna sammanhanget. Men varför blev Imsen trots allt kvar som församlingsföreståndare? 
  Det vet jag något om. Han var ju också min församlingsföreståndare under närmare tjugo  år, från 1980. 
Expressen 1968 02 06  ( klicka för läsbarhet )
     Och då var det Jesus-rörelsen som var aktuell. Eller den karismatiska förnyelsen. De  begreppen gick in och ur varandra, litet beroende på var man befann sig. Om man var ute på gatorna och vittnade med jeans-klädda ungdomar "Halleluja!",  eller om man gick över kyrktrösklarna, för att vara med i "karismatiska konferenser". Litet mer högtidligt där. Statskyrkans präster och frikyrkans pastorer om varandra.
Alla hade något viktigt och allvarligt att säga. Se'n var det lovsången. Det kristna folket. En djup och levande ton. Enkla bibelkörer, eller mer genomarbetade sånger.

  Swärd skriver: "Den karismatiska väckelse som kom under 70-talet var av helt annan karaktär. Mer lågmält, allmänkristet. Mjukare. "
  För honom blev det som en "uppgörelse med det förflutna".


  Och det var där, i det sammanhanget,  jag kom till tro på Gud. Att Gud överhuvudtaget fanns. (Växte för min del upp i en allmänt sekulariserad miljö, där det i bästa fall fanns en "barnens bibel" på någon hylla. )

  Det var Järfälla. 1974 - 76.  Också jag flyttade in i det kollektiv där redan Stefan och ett tiotal personer bodde. "Bandoteket Lärjungen" inhystes i kollektivet, och spred kassetter med predikningar. Jag blev den femte brodern i ordningen bland bröderna. Systrarna bodde i en angränsande bostad.De var till att börja med två till antalet. ( Det här ser ut att bli en längre berättelse. Det kanske blir det någon gång. Men inte denna gång)
  Första gången jag besökte kollektivet talade en av bröderna, Anders Robertsson, med stort allvar om "Guds helighet" i ett bibelstudium där jag och de två systrarna deltog. " Vi tror kanske Gud är kärlek bara. Men vi ska veta att Gud är - helig".
  Robertsson fick jag en del ärliga samtal med. En av hans första kommentarer när jag hade flyttat in i kollektivet, och det var tid att diska efter kvällsmaten, var den här: "Du trodde allt bara var 'halleluja', va?"

  Sedan bodde jag ett år i Järfälla-kollektivet, och överbevisades då om troende-dopet. Det var prövningar ibland. Fina stunder också. 
 Vi tog vara på tillfället att vara tillsammans. Gemensamma språngmarscher tidiga morgnar, innan vi åt frukost tillsammans. Läste ett bibelord och bad. 
  Jag var på den tiden ungdoms-assistent åt några präster i Svenska kyrkan. Övriga i kollektivet var mer eller mindre bestämt knutna till pingst-rörelsen eller till baptisterna. Och Stefan hade, som sagt, sin bakgrund i Maranata. Det märktes inte alltid. Men en gång - det var någon gång 1976 - låg ett exemplar av tidningen Midnattsropet framme i vårt kollektiv. Och jag tittade litet i det. Jag minns inte så mycket om vad jag då såg i tidningen gjorde något intryck på mig, eller om jag reagerade på något vis. Men jag minns att Stefan talade några allvarsord med mig om Arne Imsen. Det skulle man kunna kalla varningsord.

 Men jag hade inga tankar åt det hållet- att besöka Maranata, eller lyssna på Arne Imsen. Långt därifrån. Jag var den kyrkligaste i kollektivet. Läste teologi på ITH på Stora Essingen, och hade kontakt med präster och teologi-studerande, deltog i konfirmand-läger och s.k. "sommarkyrkor".
Efter ett år i Järfälla-kollektivet flyttade jag konsekvent vidare till en helt högkyrklig miljö, där man hade börjat tala om kommunitetsliv. 

 Så var det tills dess att blixten slog ner, och jag fick höra den Helige Andes budskap till mig - som individ. Det ledde till en serie omständigheter genom vilka jag efter några år ,  sommaren 1980,  kom att besöka ett mötes-tält som var uppställt på Norra latins skolgård, och fick möta Maranataförsamlingen  - och Arne Imsen. 
  Och jag kunde tala med Imsen, och hans vänner, och ställa en del frågor. Saker som jag undrade över. Och jag fick ta del av Arne Imsens perspektiv på kända , och okända, förhållanden. 

   Det var ett litet djupare - ett mer profetiskt perspektiv. Därför håller jag inte i allt med Swärd.  Swärds berättelse är dock riktig på sätt och vis. Jag fick inte höra honom berätta något sådant då, i mitten av sjuttiotalet, som han nu skriver på sin blogg om. Men jag har sedan dess själv hört maranatabarnen sjunga



Läs även andra bloggares åsikter om , ,

Inga kommentarer: