2014-01-28

Ordet till Jekaterinburgs borgmästare !

Jekaterinburgs borgmästare, Jevgenij Rojzman,  på Radio Ech Moskva's websida med anledning av Förintelsen,  som uppmärksammades internationellt igår:

27 Januari 1945 - när portarna till Auschwitz öppnades
    Ett Möte
 
  I det förskräckliga gettot i Kaunas utplånades många judar.  De dödade under en dag - det var den 28 Oktober 1941 - omkring tio tusen personer genom att skjuta dem. Och en gång, under en dag, dödade fascister och poliser alla barn. De lurade ut dem ur husen genom att spela musik. Och dem som mödrarna inte släppte ifrån sig, de blev dödade på plats och ställe, i sina mödrars ögon.

  Sedan blev det tyst.

  1943 hamnade hela gettot under SS´ översyn. Och igen började bestraffningarna.

    En ung jude i trettioårs-åldern stod naken på kanten av en skyttegrav, och föll ned så fort ljudet från en trupp hördes. Han överhöljdes av kroppar. Han började skräckslagen att ta sig ut. Han försökte krypa ut, och han grep tag i ett bröstvärn med händerna. Poliserna skrattade, och de stack genom hans händer med en bajonett. Och han föll över ända tillbaka.




  Till sena kvällen låg han i skyttegraven.

  Och under honom andades gropen, den stönade och rörde sig. Under kvällen kröp han ut, han reste sig på fötterna och började röra sig mot skenet av eldar långt borta. Han kom till en bondgård. När han kröp in under staketet fick han se lakan som hängde över ett rep på yttertrappan. Han drog dem över sig, reste sig, och försiktigt, med genomborrade händer, började han skrapa på dörren. En ung kvinna öppnade dörren. Han gick in över tröskeln, tryckte sig med ryggen mot dörrposten och viskade fram:"Rädda mig…" Hon pressade ihop läpparna och sa:"Gå härifrån! Om de hittar dig här  - då dödar de också mig och mina barn! Gå dit , varifrån du kom!". Han såg på henne och sa:"Jaga inte bort mig!"Så stod han där framför henne, utmärglad, med genomborrade händer, klädd i lakan, med håret oordnat och blodigt, och blodet rann ner över pannan.

  Han var tyst,

   Och hon var tyst.

  Och hon skakade huvudet:"Gå!"

   Och plötsligt sprang en liten blond flicka fram genom förhänget från det inre av huset, och hon famnade om hennes ben och såg upp och sa:"Mamma, jaga inte bort honom ! Det är ju vår Herre Jesus Kristus!"…

  De gömde honom och tog sig an honom.

  Sedan kom han med bland partisanerna. Han stred. Han deltog i de allra djärvaste operationerna. Alla förundrade sig över att han kunde vara så helt befriad från fruktan. Han stupade så småningom, i krigets slutskede.

  Jag samtalade med den blonda flickan 1988, i Kaunas. Då var hon femtio år. Hon var yngre än vad jag är nu. Och jag lyssnade till henne, och jag ryste. Och jag sa till henne:"Ja, det är klart, en helt utmärglad person, med blod över pannan, med genomborrade händer, insvept i lakan… du var ju liten då, det gjorde förstås intryck.."
  Och hon såg upp på mig, och betraktade mig lugnt men uppmärksamt, och skakade huvudet och sa:"Du har inte förstått. Det var verkligen Jesus Kristus".





Folkbladet, Norrköpings Tidningar, GP, SvD

Läs även andra bloggares åsikter om

Inga kommentarer: