2016-06-10

Till den kritiska frågan om ett åttonde Allmänt kyrkomöte ..

Nu förbereds alltså det åttonde Allmänna kyrkomötet i den ortodoxa världen. Vi får se hur det går med den saken. Bulgariens kyrka har hoppat av, och både ryssar och serber vill nu tona ned betydelsen av detta möte, eventuellt skjuta upp det. 

Men - det anses av somliga ha varit ett åttonde allmänt kyrkomöte, eller ett heligt koncilium, redan för länge, länge sedan -  ett av de "ekumeniska" och "allmänna" eller "universella" ( som katoliker och ortodoxa iallafall har sju gemensamt). Det var en tid då Rom-kyrkan ställde upp på de ortodoxa's, grekernas, önskemål, och inte drev påvens anspråk eller "filioque" så ivrigt. Det som en gång räknades för det åttonde kyrkomötet lär kunna vittna om den saken, ifall man vill tro de hävder  som åberopas i den nedan citerade artikeln . Men det kyrkomötet  förklarades senare ogiltigt, i samband med att schismen mellan öst - och västkyrkorna briserade i början av 1000-talet.

Det möte som då var ägde rum i Konstantinopel åren 879 - 880.


Påven (överst) Johannes VIII och patriark Fotios

Det är ett faktum att Kyrkomötet 879 har kommit att få den största historiska betydelse för de ortodoxas kamp mot den framväxande romerska katolicismen, och många rättrogna ortodoxa  betraktar det som universellt. Detta kyrkomöte föregicks av ytterst tillspetsade relationer mellan den romerska stolen och patriark Ignatius, som igen hade satt sig på sätet i Konstantinopel , efter en statskupp 867 , då Fotios avlägsnades från kyrkans ledning.

Konflikten mellan patriark Ignatius och påven Adrianus II på grund av frågor omkring kyrklig jurisdiktion över Balkan, började direkt efter ett tidigare kyrkomöte 869 - 870. Påven började hota Ignatius med extrema åtgärder, men hann inte fullfölja sina hot eftersom han dog 872.

 Hans efterträdare påven Johannes VIII (872 - 882) är känd genom sitt fridsamma förhållande österut, men även under hans tid, hur märkligt det än kan tyckas, skedde ingen förbättring mellan den romerska stolen och patriark Ignatius.  



    Saken utvecklades istället till en ny söndring. Medan han också räknade med den eventualiteten, skickade påven sina legater - biskoparna Pavel och Jevgenij - till Konstantinopel 877, för att göra ett sista försök att påverka Ignatius. Medan legaterna var på väg nåddes dock Rom av  uppgifter om Ignatius död, och om att Fotios ånyo hade intagit patriark-stolen; densamme Fotios, som omkring tio år tidigare hade förklarats vara fråntagen sitt ämbete och blivit bannlyst av påven Nikolaus I, och sedan av Adrian II och deras kyrkomöten. Och Fotios själv hade i sin ordning bannlyst påve Nikolaus tillsammans med kyrkomötet 867. Denna nyhet blev , som det tycktes, mottagen av påven Johannes med stor tillfredsställelse (!). Fotios hade inte bara motståndare i Rom; utan också vänner. Direkt skickade påven kardinal Petrus med några utvalda följeslagare efter de två legaterna - de fick instruktioner med anledning av den nya situationen, och om hur man skulle ta kontakt med Fotios.

Påven sände ett vänligt formelerat brev till Fotios själv, även till Vasilius och till de östliga patriarkerna med tillrättavisningar av dem som fortfarande envisades med att inte erkänna Fotios som patriark.


  Då uppstod ett gynnsamt tillfälle att kalla samman ett möte för alla kyrkorna för att likvidera resterna av den kyrkliga villervalla som hade uppstått genom påve Nikolaus I och Adrianus II:s handlingssätt, och för att upprätta enheten mellan Öst och Väst på ortodoxt-katolsk grund.


 Till kyrkomötet kom, förutom påven Johannes legater, representanter för de östliga patrarkaten. Antalet biskopar uppgick till 380, så antalet deltagare i Konstantinopel-Heliga Sofia -mötet övergick antalet deltagare hos alla de Allmänna (universella) kyrkomötena, med undantag av Chalcedon 451. "Det kyrkomöte som kallades samman av Fotios", säger en känd romersk-katolsk historiker - kardinal Hergenruther - "utgjorde i sanning en inspirerande syn, som inte hade skådats sedan Chalcedon-mötet"


Kyrkomötet öppnades i November 879 i Heliga Sofia-katedralen. Vid första sammankomsten förklarade kardinal Petrus, att påven Johannes anser Fotios vara en broder , och att delegaterna hade kommit för att upprätta frid och förmå schismatikerna (de som var motståndare till Fotios) att röra sig mot enhet. Även om de skulle vända sig till Rom i hoppet om att få stöd därifrån, så var deras förhoppningar fåfänga. Därvid överlämnade kardinalen gåvor från påven åt Fotios - alba, mässhakar, omoforer  och sandaler.


    Vid kyrkomötet lästes ur ett brev från påven. Det skarpt formulerade brevet som var adresserat till Fotios' motståndare drog till sig uppmärksamhet. Äktheten av detta brev anses av samtida romersk-katolska historiker vara höjt över varje rimligt tvivel. Där kallas en grupp av extrema Ignatius-anhängare -  Fotios motståndare - för "schismatiker", ".. förbrytare , som vågat sig på att slita sönder Kristi sömlösa tunika", och påven Johannes uppmanar dem att underordna sig Fotios och förenas med kyrkan, och hotar dem i annat fall med kyrkliga bestraffningar. En kopia av detta brev har bevarats i Vatikanens arkiv .
   En rörande försoning mellan Ignatius och Fotios ägde som känt är rum under Ignatius andra patriarkat.
  Deltagarna i kyrkomötet mottog med entusiasm nyheten att påven ansåg besluten från Konstantinopel-mötet 869 - 870 ogiltiga (de antogs i romersk-katolsk anda genom påven Adrianus II:s anvisningar), och, att han å sin sida födömde det kyrkomötet.
  Under den näst sista sammankomsten antogs ett strängt förbud mot försöken att införa tillägget filioque i trosbekännelsen. 


I den 1:a kanoniska regeln från romerska kyrkan och dess representant; låt inga nymodigheter införas vare sig nu eller senare.. ". Enligt denna samma regel kunde de "italienska" präster som hade exkommunicerats av påven Johannes , var de än befann sig, inte ha någon gemenskap med Fotios, på exakt samma vis som de präster som hade exkommunicerats av Fotios inte kunde ha någon gemenskap med påven.

 De endräktiga hälsningar som hördes under kyrkomötet för att hedra påve Johannes och patriark Fotios var ett tydligt uttryck för kyrkans glädje över upprättandet av den ortodoxa samsynen och kyrkliga enheten.

    Bara Fotios mest envisa motståndare (Mirofan, Smirinskij, Stilian Neokesarskij och andra) fortsatte även efter kyrkomötet sin för kyrkan föga nyttiga verksamhet; de fördömde påve Johannes VIII för hans umgänge med Fotios….  

Det är svårt att överskatta betydelsen av Konstantinopels Heliga Sofia - möte, som någon gång , av  rättrogna ortodoxa som anses för auktoriteter har räknats till ett av Allmänna (universella) ! "Allmänt" kallas det också i sin första paragraf. Det var naturligt att kalla det för "Stora Sofia" - mötet, till skillnad från det möte som hade helt motsatt inriktning, och som bojkottades, som vi vet, av de flesta biskopar och som till syvende och sist fördömdes av kyrkan, det s.k. "Lilla Sofia" - mötet, vilket ägde rum i samma helgedom tio år tidigare.  

  Men det andra Sofia-mötet var ett faktum. Det var det som höll Rom's enväldes-tendenser stången, och som bekräftade den ortodoxa ekklesiologin. Det är inte utan vidare som påven Klemens II ( 11:e århundradet) såg huvudorsaken till "schismen" i detta möte.

Det kan knappaste tyckas oss vara underligt att sedan, efter att tanken på det påvliga enväldet hade fötts och bestyrkts i Väst, den romersk-katolska sidan gjorde mycket, för att förminska betydelsen av detta möte. Den kände Allazi (1600-talet) försökte t.o.m. bevisa, att kyrkomötet 879 - 880 överhuvudtagit aldrig hade varit. Nu har ytterligare några romersk-katolska historiker ställt i tvivelsmål om det faktiskt förekom någon sjätte och sjunde sammankomst under detta möte, då de menar att det vore teoretiskt omöjligt för påven och hans legater att ta del i ett så starkt fördömande av filioque. ..


( Ytterligare exempel på hur man har velat skriva om historien till "filioque's" - och påvens -  fördel, tas med i artikeln)

...

Men, en tjeckisk romersk-katolsk präst - F. Dvornik - har formulerat sin syn på dessa frågor: "Ju mer vi studerar historien under denna period, desto mer övertygas vi om att påvarna från Johannes VIII till Johannes X inte ändrade sin politiska linje i förhållande till Öst, så att de anpassade den till personliga känslor. Den påvliga politiken fortsatte efter en rät linje, som hade inletts av den store Johannes VIII, som var inspirerad av tanken att rätta till tidigare misstag och bevara hela kyrkans enhet"




    Det var detta som hade viss betydelse för Luther, då han och Karlstadt disputerade mot Johan Eck i Leipzig, sommaren 1519. Martin Luther skrev om det efteråt till Georg Spalatin, som var hans kontaktperson vid Fredrik den vises hov. Han hade bland andra argument anfört  "..grekerna under 1000 år" . I tusen år hade de "ortodoxa" gemenskap med "katolikerna", menade han, bland annat därför att föreställningarna om påvens makt och överhöghet ännu inte hade utvecklats intill så absurda och orimliga proportioner som sedan skulle bli fallet.



Påven - garanterat hopplös.





   Expressen, Aftonbladet

Bloggat: 1

Läs även andra bloggares åsikter om , ,

Inga kommentarer: