2016-10-17

Det gamla Rus


"Vad visade då analysen av det arkeologiska materialet ? Det framkom, att under 800-talet upprättades de första banden mellan vissa öst-europeiska folkstammar och skandinaverna. På samma avsnitt av handelsvägarna längs Volga och Dnjepr, där det under 800-talet bara finns enskilda skandinaviska begravningsplatser, kommer varjagerna under 900-talet att utgöra inte mindre än 13% av befolkningen."

"Varjagernas kallelse"  -  en historisk gåta. 

Har den kvinnliga ryska  forskaren, vars artikel kan läsas nedan, kommit gåtan inpå livet ? Hon menar sig ha fått hjälp av bland annat sovjetisk forskning på området.



/Först - ett stycke  av den s.k. Nestors-krönikan, där det talas om "varjagernas kallelse", om hur Rurik kom till Novgorod år 862.
Den ser ut så här på kyrkoslaviska (vill du direkt se denna text i svensk översättning - skrolla förbi de kyrilliska texterna ner till den markerade, svenska texten!) :


Rurik's vikingabåt - kunde den ha sett ut så ?

В лѣто 6370. И изгнаша варягы за море, и не даша имъ дани, и почаша сами в собѣ володѣти. И не бѣ в нихъ правды, и въста родъ на род, и быша усобицѣ в них, и воевати сами на ся почаша. И ркоша: «Поищемъ сами в собѣ князя, иже бы володѣлъ нами и рядилъ по ряду, по праву.» Идоша за море к варягом, к руси. Сице бо звахуть ты варягы русь, яко се друзии зовутся свее, друзии же урмани, аньгляне, инѣи и готе, тако и си.[58] Ркоша руси чюдь, словенѣ, кривичи и вся: «Земля наша велика и обилна, а наряда въ ней нѣтъ. Да поидете княжить и володѣть нами». И изъбрашася трие брата с роды своими, и пояша по собѣ всю русь, и придоша къ словѣномъ пѣрвѣе. И срубиша город Ладогу. И сѣде старѣйший в Ладозѣ Рюрикъ, а другий, Синеусъ на Бѣлѣ озерѣ, а третѣй Труворъ въ Изборьсцѣ.[59] И от тѣхъ варягъ прозвася Руская земля. По дъвою же лѣту умре Синеусъ и братъ его Труворъ. И прия Рюрикъ власть всю одинъ, и пришед къ Ильмерю, и сруби город надъ Волховом, и прозваша и́ Новъгород, и сѣдѣ ту, княжа, и раздая мужемъ своимъ волости и городы рубити: овому Полътескъ, овому Ростовъ, другому Бѣлоозеро. И по тѣмь городомъ суть 
находницѣ варязи; пѣрвии населници в Новѣгородѣ словенѣ, и в Полотьскѣ кривичи, Ростовѣ меряне, Бѣлѣозерѣ весь, Муромѣ мурома. И тѣми всѣми обладаше Рюрикъ.

(ett längre inlägg följder)


Och så här i samtida rysk översättning:

В год 6367 (859). Варяги из заморья взимали дань с чуди, и со словен, и с мери, и с кривичей. А хазары брали с полян, и с северян, и с вятичей по серебряной монете и по белке от дыма.

В год 6368 (860).
В год 6369 (861).

В год 6370 (862). Изгнали варяг за море, и не дали им дани, и начали сами собой владеть, и не было среди них правды, и встал род на род, и была у них усобица, и стали воевать друг с другом. И сказали себе: "Поищем себе князя, который бы владел нами и судил по праву". И пошли за море к варягам, к руси. Те варяги назывались русью, как другие называются шведы, а иные норманны и англы, а еще иные готландцы, - вот так и эти. Сказали руси чудь, словене, кривичи и весь: "Земля наша велика и обильна, а порядка в ней нет. Приходите княжить и владеть нами". И избрались трое братьев со своими родами, и взяли с собой всю русь, и пришли, и сел старший, Рюрик, в Новгороде, а другой, Синеус, - на Белоозере, а третий, Трувор, - в Изборске. И от тех варягов прозвалась Русская земля. Новгородцы же - те люди от варяжского рода, а прежде были словене. Через два же года умерли Синеус и брат его Трувор. И принял всю власть один Рюрик, и стал раздавать мужам своим города - тому Полоцк, этому Ростов, другому Белоозеро. Варяги в этих городах - находники, а коренное население в Новгороде - словене, в Полоцке - кривичи, в Ростове - меря, в Белоозере - весь, в Муроме - мурома, и над теми всеми властвовал Рюрик. И было у него два мужа, не родственники его, но бояре, и отпросились они в Царьград со своим родом. И отправились по Днепру, и когда плыли мимо, то увидели на горе небольшой город. И спросили: "Чей это городок?". Те же ответили: "Были три брата" Кий" Щек и Хорив, которые построили городок этот и сгинули, а мы тут сидим, их потомки, и платим дань хазарам". Аскольд же и Дир остались в этом городе, собрали у себя много варягов и стали владеть землею полян. Рюрик же княжил в Новгороде.

Och här följer en översättning till svenska, av det väsentliga:

”Men det fanns ingen rätt bland dem (tjuderna, slaverna, krivitjerna och vepserna i det område som sedan blev Ryssland) och släkt reste sig mot släkt och det blev inbördes kamp emellan dem och de började kriga mot sig själva. Och de sade till varandra: ‘Låt oss söka oss en furste som skall härska över oss och döma rätt.’ Och de drog över havet till varjagerna, till ruserna. Ty dessa varjager kallades ruser på samma sätt som andra kallas svear, andra åter normanner och angler och ytterligare andra för goter – på samma sätt även dessa. Och tjuderna, slaverna, krivitjerna och vepserna sade till ruserna: ‘Vårt land är stort och rikt, men det finns ingen ordning i det. Kom och var furstar över oss.’ Och man valde tre bröder med deras släkter och de tog med sig alla ruserna och kom. Den äldste, Rurik, bosatte sig i Novgorod, den andre, Sineus, bosatte sig vid Beloozero, och den tredje, Truvor, i Izborsk.” (Övers. Gabriella Oxenstierna)


"Varjagernas kallelse", om den har ägt rum
 - kan det ha sett ut så här..


När det i Tatjana Jacksons artikel (fick den i samband med språklektioner  1999 - hittade igen den häromdagen) talas om  "krönikan", så är det  just dessa texter som det handlar om, nedtecknade av en munk vid namn Nestor, kanske runt år 1100. När det står om "kallelsen" så är det "varjagernas kallelse" som åsyftas. När det står "druzjina -druzjinor", så är det en beteckning på de män som en slavisk furste omgav sig med (se Gyldendal)



  /


..eller så här ?



EN SAMTIDA SYN PÅ DEN VARJAGISK-RYSKA FRÅGAN



   - Tatjana Jackson

                                     
                                      "Varjagisk-ryska frågan", "Varjagiska frågan", "Normanniska problemet", "Normanniska teorin". Vad döljer sig bakom dessa identitets-begrepp? Vad är det som de lärda har diskuterat i två och ett halvt århundrade ? Vilka är "normannisterna", "anti-normannisterna", "ny-normannisterna" och "anti-ny-normannisterna" ? Jag är rädd för att det inte finns, och inte heller kan finnas, något entydigt svar på dessa frågor, eftersom alla de ovan uppräknade frågorna förhåller sig inte bara till den rena vetenskapen, utan är rejält inblandade i politik, känslor och i falska patriotiska föreställningar. Efter att ha uppstått under 1700-talet inom Vetenskaps-akademin i S:t Petersburg, dit de tyska akademikerna G Z Bayer, G F Miller och A S Schletzer hade blivit inbjudna för att arbeta, har den varjagiska frågan under alla etapper av sin existens visat sig vara förknippad med heta politiska och nationella frågeställningar.
                             
                             Jag återger här M A Alpatov's färgstarka berättelse, om hur den normanniska teorin uppstod, och ,som jag direkt vill tillstå, är jag inte överens med den i allt:"Skuggorna från två landsmän - Rurik och Karl XII - svävade över dem, i vilkas åsyn denna fråga uppstod. (Den ryska) segern vid Poltava krossade de svenska erövrarnas ambitioner i Karl XII:s dagar, och den norrmanniska teorin, som kopplar den ryska statsbildningen till Rurik, riktade ett slag från den historiska flanken mot ryssarnas nationalistiska ambitioner. Det blev liksom en ideologisk revansch för Poltava. Övertäckt av seklernas damm fick den gamla historien om varjagerna nytt liv, och framstod med skärpa på den dagsaktuella agendan. Den varjagiska frågan uppstod således inte i Kiev under krönikornas tidevarv, utan i S:t Petersbutg under 1700-talet. Den uppstod som ett anti-ryskt fenomen, och inte inom vetenskapens sfär, utan inom politikens. Och den som sköt första 'skottet' i denna batalj, det var Bayer".
                             
                             Som jag ser det har berättelsen om uppkomsten av den varjagiska frågan politiserats i alldeles för hög grad av det tjugonde seklets historiker. Jag är böjd att se ett äkta akademiskt förhållningssätt till den gamla ryska historien i de tyska akademikerna arbete, vilket ju grundades på studiet av källorna. Och det är ju så, som Alpatov själv tydligt har formulerat det, ".. 'Povest vremmennych let" (Nestors-krönikan) utgör den huvudsakliga skriftliga källan i vilken hela Rus' medeltids-historia innehålls, i vilken frågan dessutom besvaras positivt - Varjag-hövdingen Rurik nämns där som grundaren av den ryska staten - och under århundradenas gång, ända till Tatijtjev (en rysk 1700-tals historiker) har detta hållits för att vara en omutlig sanning".
                             
                             Och vad är då den varjagiska frågan ? Det handlar faktiskt om graden av skandinaviskt deltagande i grundandet av den gammalryska staten. Just så (neutralt, skulle jag vilja säga) bestäms normanniska teorin av A M Sacharov, i "Den sovjetiska, historiska encyklopedin" då han påstår, att "..det är en rörelse inom historiografin, vars anhängare menar att normannerna (varjagerna) utgjorde statens grundare i det gamla Rus". Och han är långt ifrån ensam att framställa frågeställningen på det viset, även om det inom den sovjetiska historiografin fanns en annan ståndpunkt. B D Grekov skriver i publikationen "Kiev-Rus" från 1953: "Med normannism menar vi en 'teori' som 'bevisar' det ryska folkets bristande fullvärdighet, dess oskicklighet att skapa sin egen kultur och statsbildning, genom att  hävda att nordmän-varjager var grundare av den ryska staten och skapare av rysk kultur".  
                             
       Det har inte gjorts så få försök att presentera hela bilden av denna "batalj", men den otvivelaktigt bästa förblir hittills V A Misjin's genomgång, som publicerades 1931 i Prag-tidskriften "51ау1а". Då jag nu inte hyser några förhoppningar om att kunna framlägga materialet på bättre vis (och ja, jag förstår att Misjin's artikel knappast är känd för en större publik), tillåter jag mig, att fullt och helt återge den del av artikeln , där författaren gör en resumé över historien om mödorna med den varjagiska frågan, där han delar upp hela granskningen av teorin i två huvudgrupper:    1) normannister och 2) anti-normannister.
       
       "Företrädarna för den första riktningen enas vad det gäller frågan om rusernas skandinaviska ursprung, men de skiljs från varandra:
       
       1. vad det gäller uppfattningen om rusernas ursprungliga hemland
       
       a) majoriteten av normannister erkänner krönike-traditionen som sann och söker de kallade rusernas hemland  i de trakter av det svenska landskapet Uppland, som gränsar till havet;
       
       b) andra anser att ruserna var en nordisk folkstam som långt innan 860-talet flyttade till södra stranden av Ladoga-sjön, varför de kallades slaver (av ryskan s-lav, s-lad..);
       
       c) en tredje grupp håller sig till den andra, men normannernas ursprungstrakt i östra Europa menar de vara Nemans strand eller väster om Dvina.
       
       d) en fjärde grupp placerar de första normanniska vandrarna till Volgas mellersta lopp.
       
       e) en femte grupp förmodar, att Rurik och hans bröder var ättlingar till skandinaver som uppehöll sig på kontinenten efter att deras efterkommande redan hade bosatt sig på den skandinaviska halvön;
       
       f) en sjätte grupp påstår att normannerna dök upp på olika håll i Öst-europa, på enskilda koloniserade knutpunkter, under olika tider och i olika länder;
       
       g) en sjunde grupp betraktar uppträdandet av normanner i Ryssland som en långdragen och omfattande normannisk koloniserings-process , som från Skandinavien spred sina rännilar över hela Öst-europa.
       
       
       2. ...vad det gäller frågan om förmågan att grunda den ryska staten
       
       a) vissa tror på "kallelsen";
       
       b) andra anser att ryssar var de som bekrigade och besegrade slaviska stammar
       
       
       3. Vad det gäller frågan om kronologin:
       
       a)  en del tror på krönikan,
       
       b) andra förmodar att det var mycket tidigare i historien som ruser dök upp i Öst-europa.
       
       
       4.  Vad det gäller skillnader i fråga om den lingvistiska tolkningen av "rus" och "varjager".



       
       
     Mellan anti-normannisterna finns ännu större skiljaktigheter
       
       1. Vissa, som förnekar varje historiskt värde i krönike-traditionen, ser ruserna som ett inhemskt, slaviskt folkslag i södra Ryssland.
       
       2. Andra förstår på exakt samma vis ruserna vara slaver, men, då de vördar krönikans auktoritet, kan de tänka sig att en kallelse var möjlig, och såsom 'kallade varjager' förstår de slaviska balter.
       
       3. En tredje grupp ser ruserna som finnar från Volga. 
       
       4. En fjärde grupp ser dem som finnar från Finland.
       
       5. En femte grupp härleder det ryska namnet från litauiskan.
       
       6. En sjätte - från magyarerna.
       
       7. En sjunde - från kazarerna.
       
       8. En åttonde - från goterna.
       
       9.  En nionde - från georgierna.
       
       10.  En tionde - från iranierna.
       
       11.  En elfte - från jafetiterna.
       
       12. En tolfte - från någon okänd folkstam.
       
       13.  En trettonde - från kelterna.
       
       14.  En fjortonde - från judarna.
       
       
       Och det är fullt möjligt, att vi snart får läsa om att rusernas ursprungliga hemort är ön Rodos, eller Rhodesia, eller kanske rentav Salomon-öarna".

       
       Jag tror att det står utom varje tvivel, att hela denna vetenskapliga och halvt vetenskapliga kamp numera utgör en broms, i känd omfattning,  i studiet av den verkliga karaktären av de rysk-skandinaviska banden under perioden för utformandet av den gammal-ryska staten. Redan 1939 uttalade sig E A Rydzevskaja om nödvändigheten av att övervinna själva motsättningen mellan normannism och anti-normannism. Hon ansåg att den möjligtvis riktiga och objektiva bedömningen av såväl de starka som svaga sidorna hos båda riktningarna,hade utgått från den tidigare ryska historiografin, tillvaratagit det positiva i den , men hade sedan utvecklats i totalt oberoendet av "det positiva" i det fortsatta arbetet.  
       
       Ett stort bidrag i studiet av denna problematik inom den sovjetiska historiografin gjordes av B D Grekov's historie-skola,som stödde sig på studiet av inre faktorer och på de begrepp som hade utarbetats med uppkomsten av klass-samhällen och stater på öst-slavisk mark. Utformandet av den gammal-ryska staten betraktades av forskare som ett resultat av många seklers process av    social-ekonomisk utveckling för det öst-slaviska samhället , efter att det hade utbrett sig från Ladoga till nedre Dnjepr och från Karpaterna till Oka-bassängen och nedre Volga. Helt iögonfallande blir därvid det faktum, att radikala sociala och ekonomiska förändringar över ett så synnerligen vitt område, inte kan ha utgjort resultatet av utländska invandrare-erövrares trupper, även om dessa trupper inte bara bestod i hundratal, utan rentav i tusentals krigare. 
       
       Det övertygande med dessa synpunkter erkände snart många historiker i Väst. Det gjorde t.ex, A Stender-Petersen på den 10:e internationella kongressen för historisk forskning ( i Rom 1955) ,detsamma gjorde K Rahbek Schmidt i en kort genomgång av diskussionen under ett internationellt symposium om varjag-frågan (i Århus, Danmark 1968) , och även J Blankov under den 9:e internationella kongressen för slavister (i Kiev 1983). Den sistnämnde kallade det normanniska problemet "imaginärt", eftersom skandinaver bara inte kunde grunda den gammal-ryska staten - den processen var på intet vis avhängig av inympade krigare och köpmän. 
       
        I utformandet av ett nytt sätt att nalkas det varjagiska problemet inom den ryska vetenskapen gav V T Pasjuto ett enormt bidrag, en forskare, vars analys av skriftliga källor (just dem på vilka normannismen bildades) tillät utarbetandet av den syn på varjagernas roll i skapandet av den gammel-ryska staten, som de flesta forskare idag håller sig till: 


Vladimir Terentjevich Pasjuto, 
1918 -1983

        
        "Synen på det gamla Rus, som en etniskt icke homogen stat, som växte fram ur en konfederation av jordbrukande furstendömen, vilka leddes av slaviska stormän, ger tillfälle att mer exakt uppskatta förhållandet mellan den gammal-ryska staten och länderna i Nord-europa. Källorna förtäljer i förstone om utresta nordmäns verksamhet (till 900-talet) som  olyckliga 'fynd' gjorda av fientliga krafter. Sedan i egenskap av värvade furstar, krigare, köpmän, diplomater spelade de en viss roll i den av slaviska stormän uppbyggda , enorma gammal-ryska staten, där många språk talades".  
        
        Forskaren erkänner Rus' förenande under de furstars makt som tillhörde varjag-dynastin, men han visar också, att innan dess utgjordes det förenade Rus av 14 furstendömen i federation, som hade växt fram på tidigare folkstammars mark. Förekomsten av sådana slags furstendömen märks inte bara i det gamla Rus, utan även hos slaver invid havet, hos preussare, litauer, letter och ester. Dessa furstendömen och deras federationer kunde gå under som följd av angrepp utifrån (som i fallet Preussen, Estland, Lettland); de kunde slå tillbaka försök till angrepp utifrån och förenas i självständiga stater som leddes av furstar från den egna dynastin (som i Litauen), eller inbjuda furstar från annat håll (som i Rus). Men utnyttjandet av utländska institutioner i denna process av furstendömens förening, har, enligt Pasjuto,  en andrahands - och underordnad - betydelse.

I krönikans indelning av Rus i "övre" (med centrum i Novgorod) och "nedre" (med centrum i Kiev) ser vi spåren av förenade territorier i Södra och Norra Rus. På denna grund drar forskarna den slutsatsen, att varjagerna inte förde med sig någon furstlig makt till Rus, eller gjorde någon indelning av samhället i styrande och underställda. De varjagiska furstarna styrde i namn av de fullmakter som de hade erhållit av det gamla Rus' män, och  varjagiska "druzjina" var endast en av de redan existerande styrkorna, i vilka slaviska krigare dominerade. I de skrivna källorna finns inte, enligt Pasjuto, några uppgifter om erövring eller kolonisering av Rus genom nordmännen.

  
I vår tid är dock perspektivet på att utöka de skriftliga källorna  praktiskt taget lika med noll, då ju arkeologin vart tredje årtionde bokstavligen fördubblar antalet av sina källor. I samband med detta blir den s.k. "varjagiska frågan" i allt större omfattning föremål för arkeologisk forskning. Och förutsättningarna för att lösa den varjagiska frågan med arkeologins hjälp, är ganska stora. Just med arkeologiska rön kan man naturligt fastslå: 
-  tiden för framträdandet av gamla skandinaviska föremål i Öst-europa och upprättandet av kontakt mellan slaver och nordmän; 
- sfärerna för social-ekonomisk verksamhet, i vilka det slaviskt-skandinaviska förhållandet utvecklades;
-  nordmännens bidrag till den öst-europeiska befolkningens materiella kultur under 800 - 1000-talet. 
   Alla dessa frågor har lyfts fram under diskussioner som många ännu kommer ihåg, och som ägde rum i December 1965 vid den historiska fakulteten i Leningrad-universitetet. Men först under 1970-talet kunde konstruktiva förslag, som hade förts fram av deltagare i diskussionen och som summerades av L S Klein, G S Lebedev och V A Nazarenko, ges offentlighet. För det första kunde forskarna i denna sovjetiska vetenskap belysa karaktären av det "normanniska förflutna" på gammalryskt territorium. De utarbetade en strängt vetenskaplig och logiskt konsekvent metodik för att bestämma etnisk tillhörighet hos det arkeologiska materialet, och ett objektivt system för att redogöra för "ett trovärdigt varjagiskt komplex".

Vad visade då analysen av det arkeologiska materialet ? Det framkom, att under 800-talet upprättades de första banden mellan vissa öst-europeiska folkstammar och skandinaverna. På samma avsnitt av handelsvägarna längs Volga och Dnjepr, där det under 800-talet bara finns enskilda skandinaviska begravningsplatser, kommer varjagerna under 900-talet att utgöra inte mindre än 13% av befolkningen.

Det arkeologiska materialet visar på inkommande av nordmän i sammansättningen av det socialt högsta skiktet  i det gamla Rus, men även på det socialt och etniskt  icke homogena hos de skandinaviska invandrarna. Utgår man från dessa uppgifter kan man förkasta föreställningen om ett "furste-görande" av den varjagiska dynastin i Rus, d.v.s. de ankommande storheternas representanters erövring av en överraskande hög ställning i Rus, fastän de inte ägde något som helst stöd i det öst-europeiska sammanhanget.  Enligt Klein och hans lärjungar, var det slaviskt-varjagiska förhållandet under 800- och 900-talet betydligt mer komplicerat, och drog med sig flera sidor av de öst-europeiska folkstammarnas liv; t.ex. handeln mellan Öst och Väst, de gemensamma krigstågen,  utvecklandet av hantverk och den inre handeln. Studiet av dessa förhållanden ger ett tillfälle att på allvar förstå viktiga processer som hör samman med utformandet av den gammal-ryska staten.

 Sedan tiden för att denna artikel ( Klein - Lebedev - Nazarenko - se ovan) gavs ut har det gått tjugufem år. Men vidare upptäckter och systematiserande av det "normanniska förflutna" upphör inte på gammal-ryskt territorium. Fynd och hela komplex med skandinaviskt ursprung uppdagas i de på sitt vis invecklat utformade gravarna i Jaroslav invid Volga, sydost om Ladoga-sjön och i övre Dnjeprs omgivningar. Systematiskt studeras även de krönike-centra som spelar en huvudroll, och som hör samman med "varjagiska problemet" - Ladoga, Ruriks tilflyktsort invid Novgorod, själva Novgorod, Izborsk, Beloozero, Rostov, Polotsk... Varjagernas närvaro på gammalryskt territorium blir alltmer uppenbar. Men därvid framträder också alltmer det ohållbara i konceptet "kolonisering" av övre Rus genom skandinaver,och inte minst ohållbar blir föreställningen om en "normannisk erövring".

  Såsom ett nödvändigt villkor för en objektiv analys av det rysk-skandinaviska förhållandet, som grundar sig på det arkeologiska materialet, är systematiseringen av fyndens olika kategorier och klasser. I dagsläget utförs ett sådant arbete med ryska lämningar från 800-talet t.o.m. 1200-talet -  det kan gälla gamla ryska vapen,  enskilda kategorier av juveler och snidverk gjorda av ben, samt numismatiskt material (= gamla mynt). 

Den geografiska spridningen av skandinaviska fynd har visat sig vara mycket talande. De visar på den särskilda betydelsen som vattenvägarna, som korsar Öst-europa, har haft för det rysk-skandinaviska förhållandet. Som det har visat sig, så upprättades de tidigaste internationella handels-förbindelserna efter Volga-floden, som förde både slaver och skandinaver till länderna i Central-asien och Mellanöstern. Till att börja med var hela systemet av öst-europeiska vattenvägar orienterat mot Volga. Särskilt betydelsefulla för handeln i Öst blev två riktningar: Ladoga-Volga, och Västra Dvina-Dnjepr-Volga. Där låg Ladoga och Gnezdova - centra, i vilka varjagisk närvaro kan spåras utan större svårigheter. Där går vägen som blivit känd som "iz Varjag v Greki ( из Варяг в Греки = vägen från Varjagerna till Grekland)".

"Det normanniska förflutnas" kronologi ger tillfälle att göra en under senare tider framarbetad periodisering av det rysk-skandinaviska förhållandet under 800 - 1000 talet, mer exakt. Det finns nämligen ett mycket viktigt, principiellt sammanträffande, när det gäller denna fråga, hos olika forskare. Så har det kronologiska schema som föreslagits av E A Melnikovaja och V J Petruchin fullständigt stämt överens med G S Lebedev's mer fraktionerade skala, som tagit i beaktande förändringarna i de rysk-skandinaviska förhållandena vart 25:e -30:e år. 


Inom ramarna för den första perioden (fram till 800-talet) utsöndrar sig följande etapper:
  -  åren 750 - 830 (varjagernas första kontakter med slaver), 
 -  åren 840 - 850 ( förhållandet blir kritiskt, "utjagandet av varjagerna"). 

Under den andra perioden, från senare hälften av 800-talet över första hälften av 900-talet, inryms dessa perioder:
-   åren 860 -880 ("varjagernas kallelse", stabilisering i förhållandet till vikingarna i övre Rus, uppkomsten av ett system för internationella färder),
-   åren 880 - 910 (varjagernas deltagande i förenandet av den gammalryska staten), 
-  åren 910 -950 (varjagernas stegvisa assimilering, anlitandet av tillfälligt värvade kontingenter från de skandinaviska styrkorna).

Under den tredje perioden, från mitten av och vidare under senare hälften av 900-talet - konsolidering av tidigfeodalt statsskick såväl i det gamla Rus som i de skandinaviska länderna:
-  åren 960-970 (omdaning av systemet av handelsvägar, Volga-huvudledens bortfall efter Svjatoslavs krigståg, Dnjepr-ledens framväxt, en fullt kontrollerad gammal-rysk stat). 

Under den fjärde perioden, slutet av 900-talet och första hälften av 1000-, ingår etapperna: -  åren 980 - 1016 (värvning av krigare, dynastiska band), 
-  åren 1016 - 1054 (banden får karaktären av medeltida, mellanstatliga förhållanden),men under alla omständigheter finns de bakomliggande fakta, med vilkas hjälp den av historikerna rekonstruerade bilden kan göras alltmer konkret.  



 Ifall den tidiga medeltidens rysk-skandinaviska relationer under århundradenas lopp betraktades som en enkelriktad process, där skandinaverna var verksamma i den sociala, politiska och kulturella utvecklingen av folken i östra Europa,så har på senare tid frågan ställts om det inte förekommit en bilateral, ömsesidig påverkan mellan Skandinavien och det gamla Rus. Nu framträder också, i stället för ett enkelriktat bilateralt rysk-skandinaviskt förhållande, en mer realistisk bild av de mångsidiga , ekonomiska, sociala , politiska och kulturella banden mellan länderna som ligger på stränderna runt Baltiska havet. I dessa förhållandens system drogs folken i norra och östra Europa in- slaver och skandinaver, balter och finnar. Skaparen av det "circumbaltiska" konceptet, G S Lebedev, ser detta som ett alternativ med större perspektiv för diskussionerna mellan normannister och anti-normannister, vilka börjar försvinna bort i ett historiografiskt förflutet.

  I mån av hur arkeologin förökar sina faktauppgifter, så övergår kvantiteten steg för steg i kvalitet, och det arkeologiska materialet ger möjlighet att presentera och lösa nya uppgifter. Samtidigt så kan de skriftliga källorna, allt eftersom metodik och analys fulländas, läsas på ett nytt vis, vilket möjliggör att vaska fram den vederhäftiga information som finns i dem . Mest intressant i detta sammanhang är naturligtvis "legenden om varjagernas kallelse". Efter A A Schachmatovs arbete, vilket har gjort den framställningen, att legenden om kallelsen är en senare, fabricerad uppställning, helt igenom påhittad, så vägrade en del forskare att i den se uttryck för några som helst reella fakta. 
Men inte alla.
 Det fanns de,  som t.ex. M N Pokrovskij, som ansåg, att det blir "alltmer ofarligt" att hålla sig till krönikans text. Därmed förvandlas legenden till ett historiskt trovärdigt meddelande. Sålunda ser A N Kirpichnikov, I V Dubov och G S Lebedev "Rurik's kallelse" som en genomtänkt aktion,som gjorde det möjligt att reglera förhållandena i skalan "hela Baltikum", och Rurik själv identifierar de med den  danske konungen Rörik från Jylland, eftersom de följer Fr. Kruze'z fantastiska hypotes med halvtannat sekel på nacken. 
  
  Och ändå medger granskningen av legenden i en jämförande-historisk aspekt och i den tidiga medeltidens diplomatiska kontext, att man kan fastställa det historiskt grundade i enskilda element därav. Även V T Pasjuto märkte en sannolik trovärdighet i den delen av legenden som innehåller gammalryska, juridiska ord som "rjad (ряд= ordning)" och "pravo (право = rätt)", som uttrycker de villkor på vilka den skandinaviske konungen blev inbjuden att härska. E A Melnikova och V J Petruchin, då de analyserade det som sägs i "Povest vremennych let" om överenskommelsen med Rus, om reglerandet av förhållandena med varjagerna, och även det slags praxis som gällde för överenskommelser med skandinaviska konungar i England och Frankrike, kom fram till den slutsatsen att orden om "rjada" i varjag-legenden uttryckte en realitet. Enligt dessa leder spåren till att "Povest vremennych let" hade ställts samman från en muntlig tradition.
   Krönikans sätt att förhålla sig till legenden om kallelsen svarade mot uppgifter från tidigare historie-krivning.
  "Rjad" bestod i representanter från flera slaviska och finska stammar (stormän, vilka utgjorde de ledande i Novgorod's federation av folkstammar) med anförare från krigarnas led; förekomsten av "rjad" förutsåg att de hade fått den högsta fullmakten över just de folkstmmarnas territorier; 
  "vladenie ( владение = rådande)" för de inbjudna varjagerna begränsades av villkoret "sudit po pravu (судить по праву = skipa rätt)", d.v.s. de skulle leda i enlighet med regionala rättsliga normer. "Rjad" måste också innefatta villkor för att hysa och sörja för varjager, furstar och druzjin-or. Bakgrunden till varjag-legendernas "rjada" kan spåras till invand, gammal-rysk praktik.  

 Det har under de senaste åren förts en språkvetenskaplig forskning, som kopplats till "det normanniska problemet". Så har t.ex. frågan om gammalsvenska ord har funnit återklang i det gammalryska språket studerats. Man har lyckats fastställa deras ringa antal, och även sett sambandet med druzjinorna och handels-förhållanden. Skandinaviska platsbenämningar har varit föremål för analys. Det har visat sig att platsnamnen, som har bevarats i minnet genom gammalskandinavisk skrift och som förhåller sig till gammal-ryska städer, är orienterade mot det fonetiska utséendet hos de geografiska namnen. På det viset tycks man ha funnit övertygande svar på frågan om namnet "Rus". Partiellt förhåller det sig till diciplinen för den historiska folkslagsbenämningen, i mer än två århundraden ingick den i egenskap av en av de centrala frågorna i den vidare problematiken om ursprunget för den gammalryska staten, och blev ibland dominerande. 
  E A Melnikovs och V J Petruchin's serie av arbeten förklarar i viss omfattning denna komplicerade fråga. Uppkomsten av ordet "Rus" tillskriver forskarna omständigheterna omkring tidiga - mitten av 700-talet! - slavisk-finska-skandinaviska kontakter. De spårar också dess utveckling från att ha varit en etno-social term som tjänade till att ange skandinaver - via benämningar av mång-etniska storfurstars druzjinor vid tiden för utformandet av den gammal-ryska staten - till benämningen av den tidiga medeltidens gammel-ryska folkgrupp. 


 Alltså, bilden av skandinavisk närvaro i Öst-europa äger en mosaik-liknande (även om den är mycket detaljerad) karaktär. Entydigt negativ kan bara ,än så länge, svaret på denna fråga vara: - kan man kalla varjagerna för det gamla Rus' grundare? Men, rollen som utifrån kommande varjagiska erövrare och d:o impulsgivare för handeln i etablerandet av den gammal-ryska staten, samt graden av skandinavers delaktighet (den är utan tvivel betydande) i processerna som ägde rum i  Rus, väntar ännu på att  bestämmas.

x



T Jacksons artikel, som jag fick den i handen
 på MGU 1999 - finns även  utlagd på nätet - här




"Varjager efterlyses" enligt Yle  
En intressant diskussion i ämnet har förts i detta forum


Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Inga kommentarer: