Sub Umbra

.. där i sin tid diametralt olika intressen kolliderade. ” Ukrainskaja Pravda ”, som i respekt för krimtatarernas minnesdag har publicerat nedanstående artikel, rubricerar den så: Ett skräckens och kulturens hus.. (Nedan: större delen av artikeln i översättning*) I centrala Sinferopel, i korsningen mellan Zjukovgatan och Samokisjgatan står en fyravånings byggnad med sju ingångar, som är byggd i konstruktivistisk stil. Den drar inte till sig turisternas uppmärksamhet, och guidebroschyrer påminner inte om den, inga informationstavlor hänger heller på byggnaden. Men inom just dessa väggar höll Krims intellektuella och konstnärliga liv till under 1930 – och 40-talet.  Och sedan slog sig skräcken ned där. Det är ”specialisternas hus”, vilket är Krim-varianten av ett hus i Charkov, som kallas ”Slovo”. Under olika perioder blev denna plats en samlingspunkt och kreativ tillflykt för krimtatarernas intellektuella och konstnärliga rörelser.  I huset bodde framstående författare: J...

 Denna lördag. Jag läser om Joakim Medin, som plötsligt kunnat återvända till hemlandet. Publikationen ETC frågar vad han har längtat mest efter. Utom sin hustru. " – Rörelsefrihet. Det är frustrerande att vara inlåst dygnet runt i en cell på 18 kvadratmeter. Den lilla rastgården, också den på 18 kvadrat … är man van att kunna röra sig, gå var man vill, hur man vill, är det otroligt påfrestande att vara inlåst. På min avdelning för politiska fångar, som är avsedd för social isolering, du har ingen kontakt förutom med de som du kan skrika till och få svar av. Den lilla, lilla cellen och isoleringen har varit jobbig " Välkommen hem, Joakim! Chefsförhandlaren i den ryska delegation som äntligen kom att sitta ned mittemot den ukrainska delegationen i Istanbul igår, och iallafall komma fram till en omfattande fångutväxling, heter Medinskij. Vladimir Medinskij. I en intervju framlägger han sin syn på det alltjämt pågående kriget i Ukraina, och tar exempel från historien, och krige...

 Precis när jag har läst ut sista kapitlet i Evin Cetin's nya bok "Barnsoldater", så ser jag att en intervju med författaren själv nyss sänts över radions P4 .   En engagerad person av allt att döma. Men hon skriver inte om särskilt roliga saker. Mycket tragiska erfarenheter och situationer skildras. Motsägelsefulla begrepp som "barn" och "droger", "barn" och "vapen", "barn" och "mord", återkommer. Jag vill bara gråta. Inte bara ett kapitel - av fjorton - avslutas i en så mörk och hopplös ton, att det är svårt att fatta. Men ibland lyser hoppet fram, om än aldrig så svagt. Som troende uppskattade jag verkligen att höra om pappan, som lyckades övertala sin son att börja läsa Bibeln. Och hur sonens ögon därvid stannade vid en bibelvers som träffade honom personligen, så att han måste tänka om. Han var på väg att dras in i något som inte var bra. När jag var barn hade jag en återkommande dröm. På femtiotalet bodde j...