.. där i sin tid diametralt olika intressen kolliderade. ”Ukrainskaja Pravda”, som i respekt för krimtatarernas minnesdag har publicerat nedanstående artikel, rubricerar den så:
Ett skräckens och kulturens hus..
(Nedan: större delen av artikeln i översättning*)
I centrala Sinferopel, i korsningen mellan Zjukovgatan och
Samokisjgatan står en fyravånings byggnad med sju ingångar, som är byggd i
konstruktivistisk stil. Den drar inte till sig turisternas uppmärksamhet, och guidebroschyrer
påminner inte om den, inga informationstavlor hänger heller på byggnaden.
Men inom just dessa väggar höll Krims intellektuella och
konstnärliga liv till under 1930 – och 40-talet.
Och sedan slog sig
skräcken ned där.
Det är ”specialisternas hus”, vilket är Krim-varianten av ett
hus i Charkov, som kallas ”Slovo”. Under olika perioder blev denna plats en
samlingspunkt och kreativ tillflykt för krimtatarernas intellektuella och
konstnärliga rörelser.
I huset bodde framstående författare: Josuf Bolat, som genom
sina verk berikade krimtatarernas litteratur, Sjamil Aljadin och Maksud
Sulejman, vilkas poesi och prosa uttryckte det folkliga väsendet och dess
smärta. Umer Ipchi, vars namn är tätt förknippat med krimtatarernas dramaturgi,
bodde också inom dessa väggar.
Huset blev en
sannskyldig smedja för musik och teater. Här skapade kompositörerna Jaja
Zjerfedinov och Iljas Bachsjisj, genom att föda fram nationella melodier, och
väva samman dem med samtida musikaliska verk. Här bodde musikern Asan Refatov
som fick fram verkliga musikaliska mästerverk ur gamla ukrainska
stränginstrument (s. k. kobza). Skådespelarna Server och Nurije Dzjetere,
vilkas framträdande på krimtatarernas teaterscener charmade och provocerade
till eftertanke, var också bland dem som bodde i ”Specialisternas hus”.
Dessa var de som, trots de svåra tiderna i historien, skapade,
drömde, tog strid – och detta hus blev för dem inte bara en bostad, men en
plats för kraft och inspiration. Här hördes deras folks språk, här levde
kulturen och här formades hoppet för framtiden.
På minnesdagen för folkmordet på krimtatarerna (krimtatarerna
betecknar deportationerna som Sürgünlik) berättar Ukrainskaja Pravda den föga
kända historien om detta hus, som blivit en spegel för en hel nations öde.
100 hus för specialister
Den 23 mars 1932 antog folkkomissariernas Råd inom
Sovjetunionen en resolution om att bygga bostäder för specialister och
forskare. Det planerades att 100 byggnader med många bostäder skulle byggas
över hela landet under två år. En av dessa - med 50 lägenheter – byggdes i
Sinferopel.
Specialisternas hus skulle vara bostäder med ett större mått
av bekvämlighet för forskare, ingenjörer, konstnärer, musiker, författare,
skådespelare och andra representanter för den skapande och tekniska
intelligentsian – på Krim.
Enligt planen skulle alla bostäder där ha tre – eller fyra rum
(lika antal av vardera) , med en golvyta på 47 respektive 65 kvadratmeter. Var
och en av dem skulle vara utrustat med särskilt kök, badrum och toalett – då
ansågs detta praktfullt och var ett kännetecken på de boendes exklusiva status.
Vid en första anblick handlade detta om omsorg om
intelligentsian: om forskare, ingenjörer och konstnärer. I själva verket
utgjorde det Stalins genomtänkta politik och strategi.
Sådana hus samlade de mest utbildade, begåvade och
inflytelserika människorna på en plats. När de bodde på det viset i närheten
var det enklare för NKVD att ha uppsikt över dem, att avlyssna, tvinga fram
inbördes angivelser och i händelse av att det blev nödvändigt – genomföra
repressiva åtgärder mot alla samtidigt.
Å andra sidan, en gåva i form av en stor bostad med badrum och
kök på 30-talet – det var som ett rymdskepp för en enskild medborgare. Den som
fick ta emot en sådan lyx, kände sig förpliktad. Det var ett medel för att
skapa en illusion av privilegium, för att hålla folk ”i schack”.
Sådana hus blev på en gång skyltfönster för sovjetiska
framsteg - och fällor - i vilka de boende framlevde sina dagar under ständigt
hot. I korridorerna i dessa ”de utvaldas hus” föddes nya pjäser, bilder och
vetenskapliga teorier. Men inom samma väggar var det också viskningar, nattliga
farhågor och oavbruten skräck.
Planen för huset i Sinferopel ritades av Pavel Krzjizjanovskij
– en av de ledande arkitekterna på Krim denna period. Hans stil drogs till
konstruktivismen, en rationell, tydlig arkitektur utan överflödig utsmyckning,
som svarade mot industrialismens anda och den nya sovjetiska ordningen.
Arbetet bromsades upp från första början p.g.a. en kronisk
brist på byggnadsmaterial, svagt utvecklade transporter och en allmän
ineffektivitet inom organisations-processen. Bygget, som påbörjades 1932, och
som i första stadiet var ämnat att fullbordas 1933, avslutades inte helt förrän
1937.
Huset blev ett karaktäristiskt exempel på byggnadsarbete på
det sovjetiska Krim i mitten av det 20:e århundradet – funktionellt,
monumentalt, med fasader där drag av både konstruktivism och nyklassicism fanns
med. Det var en arkitektonisk kompromiss mellan rationella idéer, ”ny”
arkitektur, och den sovjetiska realismens estetiska krav, som redan hade börjat
samla kraft.
Och ansvaret för det utdragna byggnadsarbetet lades inte på
det ineffektiva systemet, utan på arkitekten. I juli 1938 blev Krzjizjanovskij
arresterad av NKVD. Ironiskt nog kom några av dessa NKVD:are strax att hamna
bland de boende i Huset med Rotundan, som Krzjizjanovskij själv hade
projekterat 1935 för medarbetare i just deras struktur.
Han anklagades för spionage och ”sabotage” under tiden för
projekterandet av Specialisternas hus. Anklagelsen var helt igenom lögnaktig och
förfalskad liksom tusentals liknande anklagelser under de åren. Arkitekten
dömdes till fem års arbetsläger, och han rehabiliterades först efter Stalins
död.
Specialisternas hus borde vara ett mönster för den nya
sovjetiska tillvaron – en samlingspunkt för intelligentsian, för kulturlivet i
den socialistiska realismens anda.
Och verkligen, detta hus andades kultur: Inom dess väggar
skrevs dikter, repeterades skådespel, diskuterades livligt böcker, och på
kvällarna ljöd musik. Här samlades skapande personligheter, här föddes idéer,
och det intellektuella livet sjöd.
Men som i fallet med huset i Charkov som kallades ”Slovo” blev
snart dess väggar vittnen till helt andra ljud: husrannsakningar, nattliga
arresteringar, dova tramp i korridorerna.
Hur de började kväva det inspirerade huset
Våren 1937 bosatte sig de första människorna i huset. Det var
mörka tider som utmärktes av misstro och friktioner också mellan grannar.
Så i bostad nummer 25 slog sig professorn i arkitektur,
restauratören och arkeologen Pavel Gollandskij ned min sin fru. Han befann sig
i friktion och nästan i fiendskap i förhållande till sin granne – konstnären
och socialrealisten Jan Birzgal.
Dessa alls icke enkla förhållanden hade djupa orsaker: 1924
hade Birzgal angivit Gollandskij, och anklagat honom för ”ekonomisk och
politisk kontrarevolutionär verksamhet”.
Som väl var så strök undersökningen dessa anklagelser , och Pavel
Gollandskij kunde fortsätta sin vetenskapliga verksamhet. Hans bidrag till de
etnografiska arkeologiska expeditionerna 1925 – 26 och 1928 blev särskilt viktiga, då han arbetade i samma
stab som ledande forskare och historiker på Krim.
1938 arresterade NKVD
Birzgal själv. Konstnären anklagades för att ha deltagit i en ”trotskistisk och
kontrarevolutionär lettisk organisation”, dock klarade han sig, och efter ett
år lades saken ner.
Ytterligare två som bodde i Specialisternas hus var den ukrainske arkitekten och
konstnären Vatjeslav Kovalskij och hans hustru, konstnärinnan Ludmilla
Anotova-Kovalskaja. Ett av Kovalskij’s kända projekt är krimtatarernas
Akademiska teater i Sinferopel, som alltjämt är där. I juli 1938, mitt under
”den stora terrorn” , blev Kovalskij tillsammans med Pavel Krzjizjanovskij och
ett antal andra arkitekter anklagade för spionage och sabotage vid planerat byggnadsarbete.
Kovalskij vart arresterad rakt upp och ned i sin bostad. Exakta datum och plats
för hans död är ännu okända.
1937 flyttade den kände krimtatariske kompositören Asan
Refatovs familj in i den komfortabla bostaden nummer 5. Han var redan en symbol
för sitt folks musikaliska renässans, särskilt tack vare etnografiska
inspelningar av folksånger och framskapandet av otaliga musikaliska verk.
Känd för sina operor, sina musikaliska dramer och symfonier
blev Refatov en viktig gestalt i Krims
kulturella liv.
Samma år så arresterades han, anklagad för ”nationalism” och
”kontrarevolutionär verksamhet”. Efter ett år dömdes Refatov till en högre grad
av bestraffning, och han arkebuserades. Hans verk konfiskerades, och hans namn
försökte man radera ur historien.
In i Specialisternas hus, tillsammans med sin fru och tre
barn, flyttade år 1937 den kände krimtatariske poeten, författaren,
dramaturgen, regissören och översättaren Umer Ipchi. Men han bodde inte där länge. Samma år
anklagades Ipchi för ”nationalism”, hans bostad utsattes för
husrannsakning och han blev arresterad.
Hans gravida hustru och deras tre barn blev utdrivna på gatan.
1938 dömdes Ipchi till tolv års läger med sträng regim. Han
återvände sedan inte till sin familj.
En plats för nya dikter, sånger och idéer
1939 dök det upp nya boende i Specialisternas hus, de var unga
författare, fyllda med kreativa uppslag
I en av bostäderna slog sig tre personer ned: Josuf Bulata, hans brorson Sjamil Aljadin,
som samma år blev ordförande för Krims författarförbund, , och Maksud Sulejman.
Den yta som de tre delade på blev inte bara en bostad, utan en plats där nya
dikter, pjäser och idéer föddes – där, trots skräck och tidens tryck, ordens
och frihetens väsen rådde.
Josuf Bolat – en framstående krimtatarisk författare och
dramaturg, en talang som ljöd starkt i mellankrigstiden. Hans roman ”Alim” blev
i sin tid en verklig bestseller, och Krims statliga, krimtatariska dramatiska
teaterscen såg sju av de uppsättningar som han hade gjort.
1937 blev Bolat upptagen i Sovjetunionens författarförbund, en
viktig nivå av erkännande för en litteratör. Och 1940 gifte han sig med Sidika
Umerovaja och flyttade tillsammans med sin hustru in i en ny bostad i samma
hus.
Sjamil Aljadin – en
klassisk krimtatarisk litteratör, poet, författare till djupa, symboliska och
djärva verk, däribland romanen ”Inbjudan till djävulens fest”, och ”Jag är din
tsar och gud”. Han bildade familj 1940, och det unga paret flyttade också in i
en enskild lägenhet nr. 9 på tredje våningen.
Författaren Maksud Sulejman bodde i Specialisternas hus från
1939 till 1941. När Tyskland angrep Sovjetunionen mobiliserades Sulejman. Den
bostad där en gång tre unga litteratörer bodde, stod tom i åratal.
1939 bosatte sig den
kände krimtatariske kompositören, musikern
och poeten Jagja Sjerfedinov och hans maka – skådespelaren och dansösen
Sofia Krimtajeva, en stjärna inom den krimtatariska operateatern och baletten -
i samma portuppgång som Sjamil Aljadin.
Sjefredinov var en av dem som stod vid källan av den
nationella, professionella musiken. Hans begåvning visste inga gränser: han
utformade kantater, symfoniska sviter, musikaliska komedier, och samtidigt var
han en ivrig samlare av folkliga verk. Han spelade inte bara in krimtatariska
melodier, han systematiserade och förvarade dem, och andades in nytt liv i dem.
För sitt enastående bidrag i utvecklandet av kulturen, blev
Jagja Sjefredinov föremål för utmärkelsen ”förtjänstfull aktör inom konsten”
1940. Men den 18 maj 1944 blev just ur deras bostad på andra våningen hans familj - som alla krimtatarer blev -
skickade i exil.
Ur Specialisternas hus
deporterades också en annan framstående representant för den krimtatariska
musikscenen – kompositören , dirigenten och musikern Iljas Bachsjisj, med sin
familj.
Under de år som föregick kriget skrev Bachsjisj sånger och
musik för teaterscener. Hans verk hördes i teatrar, i radiosändningar, i
krimtatarernas hem, och blev en del av nationens kulturella kod. Men hans
närstående fördes bort mitt i natten, utan att ha någon rätt att kunna ta
farväl av det hus, där musik hörts, barn fötts och hoppet levt.
Hit kom muser och tjekister
Huset i Sinferopel var inte bara bostad. Det var en levande
kulturell organism – en plats där musiken samexisterade på samma yta som
teatern, poesin, prosan och dramaturgin. Här föddes den nya krimtatariska
kulturen – djärv, modern, levande. Människorna som uppehöll sig inom dessa
väggar, utgjorde ett ansikte för mellankrigstidens Krim, dess röst, dess rytm.
Men, liksom huset ”Slovo” i Charkov, och huset ”Rolit” i Kiev,
blev det en fälla. Grannarna blev upphov till angiverier, telefonen ett föremål
för avlyssning. Det var inte muser som kom om nätterna, utan tjekister.
Arresteringar blev vanligt förekommande. Den tystnad som följde därpå – en norm.
I de tomma bostäderna flyttade andra in. Påminnelser om de som tidigare hade
bott på platsen rycktes upp med rötterna.
Så gick en epok under. Inte genom bränder och explosioner, men
genom de stängda dörrarnas tystnad, genom steg i trapporna klockan tre på
natten, genom förseglade lägenheter där doften av kaffe fortfarande förnams.
Specialisternas hus blev ett minnesmärke över en förintad generation.
Under tiden för den tyska ockupationen stod Vermachts
stridsfordon på husets tomt. Och efter kriget, då Krim var utan krimtatarer,
flyttade nya boende in inom dessa väggar. Det var människor, som till större
delen inte hade något förhållande till kulturen.
I detta hus finns ännu
alltjämt inga minnestavlor för att hedra de invånare som blev föremål för
repression. Deras namn förblir omärkbara, icke önskvärda på de officiella
minneskartorna. Tigande likgiltighet döljer tragedin bakom invanda gråa
fasader.
1983 fick byggnaden status som ett minnesmärke över arkitekturen,
i huvudsak tack vare det att här bodde arkitekten Pavel Gollandskij. För honom,
faktiskt, insattes en minnestavla, men det är sant, så småningom togs ordet ”ukrainsk”
bort ifrån den. Senare insattes ytterligare en minnestavla för att hedra Sjamil
Aljadin, men det är ett undantagsfall.
Andra namn – tiotals som blev föremål för repression, som
deporterades och glömdes bort – fick ingen plats på husets fasad. Deras
historia är ännu inte inskriven i det officiella narrativet.
Kanske kommer den tid, då minnestavlor med alla husets verkliga
hjältars namn sätts upp. Då upprättas det verkliga minnet. Och till dess får vi
komma ihåg själva.
*) Artikeln är på ukrainska, och jag kan inte ukrainska. Hur har jag då kunnat översätta den? Jo, med hjälp av Googles översättartjänst, där jag inte har gått direkt från ukrainska till svenska, utan från ukrainska till ryska. Felaktigheter kan förekomma. Anmärk gärna! /Blogred.
x
Kommentarer