Fortsätt till huvudinnehåll

Rapport från en frontlinje...

 Precis när jag har läst ut sista kapitlet i Evin Cetin's nya bok "Barnsoldater", så ser jag att en intervju med författaren själv nyss sänts över radions P4.

 

En engagerad person av allt att döma. Men hon skriver inte om särskilt roliga saker. Mycket tragiska erfarenheter och situationer skildras. Motsägelsefulla begrepp som "barn" och "droger", "barn" och "vapen", "barn" och "mord", återkommer.

Jag vill bara gråta.

Inte bara ett kapitel - av fjorton - avslutas i en så mörk och hopplös ton, att det är svårt att fatta. Men ibland lyser hoppet fram, om än aldrig så svagt. Som troende uppskattade jag verkligen att höra om pappan, som lyckades övertala sin son att börja läsa Bibeln. Och hur sonens ögon därvid stannade vid en bibelvers som träffade honom personligen, så att han måste tänka om. Han var på väg att dras in i något som inte var bra.

När jag var barn hade jag en återkommande dröm. På femtiotalet bodde jag i Tureberg med mina föräldrar och min nyfödda syster. I huset bodde också mina två morbröder vilka som bäst höll på att bilda egna familjer. Det var som en liten storfamilj.

I drömmen däremot, bodde jag i ett hus på en prärie, eller kanske snarare i en öken. Runt omkring huset befann sig vilda djur, lejon och tigrar med mera, som kastade sig mot huset och försökte klättra upp på väggarna och ta sig in i huset. Men huset stod fast, och väggarna höll för anfallen av dessa bestar. Men det var otäckt.

De familjesituationer som boken "barnsoldater" beskriver, handlar allt som ofta om mycket tunna väggar, som när som helst kan forceras av "tigrar och lejon". Hur pass håller hemmen och familjerna samman i denna tid?

Gängen - i olika utformningar -  lockar nämligen med en till skenet stark och hållfast gemenskap, där man har sin egen umgängeskultur, sitt språk och sina kläder. Man ställer upp för varandra och är förstående i alla lägen. Men det är bara en inledningsfas. Steg för steg förleds inte sällan människor, även barn,  i vår tid, i vårt land, att värvas för allt större och alltmer krävande "uppdrag", intill de skjutningar och sprängningar som har låtit höra om sig. Inte sällan med dödlig utgång.

Utmaningarna växer, de bedrägliga vinsterna växer, och skulderna växer. Och så sitter någon fast i snaran, och demonstrerar med hela sitt förhållningssätt att livet är slut. Innan det ens har hunnit börja.

Evin Cetin har suttit ned och samtalat med några av dessa. Barn. Minderåriga. Sett dem i ögonen och hört deras berättelser. Hon är skakad. Vilket tydligt framgår i hennes bok.

Den är skakande. Och läsvärd.

.

 

-


Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Pengar på djävulen (Diablo *)

(Nedan: en något längre version av en recension som jag först skrev på "Bokus" hemsida , där det finns mer konkreta upplysningar om boken, för den som är intresserad. Språket är engelska)  En intressant genomgång av ett spelföretags öden och äventyr.  Den här boken handlar om den särskilda kultur som spelskapandet uppstod i, och särskilt då företaget  "Blizzard" som bildades under 1990-talet. Författaren skriver att det från början var en "pojkklubb" med betoning på ganska aggressiv maskulinitet, men skildrar också en enorm hängivenhet för själva spelskapandet - en tillvaro där det professionella livet flöt samman med det privata livet i långa arbetspass som sträckte sig över nätter och helger. Och som kunde bli förödande för familjelivet...   När "Activision" så småningom integrerade Blizzard under 2000-åren, så uppstod en spänning mellan dem som skapade spel för spelarnas skull, och dem som skapade spel för pengarnas skull. "Blizza...

Internets vänlighet..

                                                                                                      Internet började som ett ganska vänligt och generöst medium. Efterhand som tiden gått har det blivit alltmer krävande och anspråksfullt. Inte nätet som sådant förstås, utan dess brukare, operatörer och exploatörer. Av vilka jag är en. Det känns nödvändigt att ta en paus emellanåt. Att pröva sig, sina poster och inlägg och kommentarer. Jag har just avslutat en sådan paus. Med en förhoppning - och önskan - om ett vänligare Gott Nytt År! x Uppdatering 2025 01 02:   Mitt Youtube-konto är igång igen                                       ...

Efter ett besök i Ukraina

 Under veckorna som ligger bakom har jag varit på resa - från Långshyttan i Dalarna till Nynäshamn, där jag tog färjan till Gdansk i Polen. Från Gdansk tog jag bussen till Warsawa, där jag övernattade. Från Warsawa tog jag en annan buss dagen efter till Kiev i Ukraina, Resan sträckte sig över fyra dagar, från  lördag förmiddag, till tisdag morgon. Sedan stannade jag i en vecka i Irpen, dit jag hade blivit bjuden att deltaga i en skördehögtid. Något senare på hösten för ett år sedan var jag också där, av samma anledning. Jag har vid dessa båda tillfällen kunnat bevittna hur restaurationsarbeten framskrider. Bucha var redan för ett år sedan rejält upprustat. Irpen ligger litet efter, men även där går arbetet framåt. Och Gostomel ligger litet efter Bucha och Irpen, men även där restaureras det. Sönderskjutna hus i Irpen 2023 Det var dessa orter som var bland de första som drabbades av den fullskaliga ryska invasionen av Ukraina, som Putin kallade för "militär specialoperation", ...