Precis när jag har läst ut sista kapitlet i Evin Cetin's nya bok "Barnsoldater", så ser jag att en intervju med författaren själv nyss sänts över radions P4.
En engagerad person av allt att döma. Men hon skriver inte om särskilt roliga saker. Mycket tragiska erfarenheter och situationer skildras. Motsägelsefulla begrepp som "barn" och "droger", "barn" och "vapen", "barn" och "mord", återkommer.
Jag vill bara gråta.
Inte bara ett kapitel - av fjorton - avslutas i en så mörk och hopplös ton, att det är svårt att fatta. Men ibland lyser hoppet fram, om än aldrig så svagt. Som troende uppskattade jag verkligen att höra om pappan, som lyckades övertala sin son att börja läsa Bibeln. Och hur sonens ögon därvid stannade vid en bibelvers som träffade honom personligen, så att han måste tänka om. Han var på väg att dras in i något som inte var bra.
När jag var barn hade jag en återkommande dröm. På femtiotalet bodde jag i Tureberg med mina föräldrar och min nyfödda syster. I huset bodde också mina två morbröder vilka som bäst höll på att bilda egna familjer. Det var som en liten storfamilj.
I drömmen däremot, bodde jag i ett hus på en prärie, eller kanske snarare i en öken. Runt omkring huset befann sig vilda djur, lejon och tigrar med mera, som kastade sig mot huset och försökte klättra upp på väggarna och ta sig in i huset. Men huset stod fast, och väggarna höll för anfallen av dessa bestar. Men det var otäckt.
De familjesituationer som boken "barnsoldater" beskriver, handlar allt som ofta om mycket tunna väggar, som när som helst kan forceras av "tigrar och lejon". Hur pass håller hemmen och familjerna samman i denna tid?
Gängen - i olika utformningar - lockar nämligen med en till skenet stark och hållfast gemenskap, där man har sin egen umgängeskultur, sitt språk och sina kläder. Man ställer upp för varandra och är förstående i alla lägen. Men det är bara en inledningsfas. Steg för steg förleds inte sällan människor, även barn, i vår tid, i vårt land, att värvas för allt större och alltmer krävande "uppdrag", intill de skjutningar och sprängningar som har låtit höra om sig. Inte sällan med dödlig utgång.
Utmaningarna växer, de bedrägliga vinsterna växer, och skulderna växer. Och så sitter någon fast i snaran, och demonstrerar med hela sitt förhållningssätt att livet är slut. Innan det ens har hunnit börja.
Evin Cetin har suttit ned och samtalat med några av dessa. Barn. Minderåriga. Sett dem i ögonen och hört deras berättelser. Hon är skakad. Vilket tydligt framgår i hennes bok.
Den är skakande. Och läsvärd.
.
-
Kommentarer