Sub Umbra

 Precis när jag har läst ut sista kapitlet i Evin Cetin's nya bok "Barnsoldater", så ser jag att en intervju med författaren själv nyss sänts över radions P4 .   En engagerad person av allt att döma. Men hon skriver inte om särskilt roliga saker. Mycket tragiska erfarenheter och situationer skildras. Motsägelsefulla begrepp som "barn" och "droger", "barn" och "vapen", "barn" och "mord", återkommer. Jag vill bara gråta. Inte bara ett kapitel - av fjorton - avslutas i en så mörk och hopplös ton, att det är svårt att fatta. Men ibland lyser hoppet fram, om än aldrig så svagt. Som troende uppskattade jag verkligen att höra om pappan, som lyckades övertala sin son att börja läsa Bibeln. Och hur sonens ögon därvid stannade vid en bibelvers som träffade honom personligen, så att han måste tänka om. Han var på väg att dras in i något som inte var bra. När jag var barn hade jag en återkommande dröm. På femtiotalet bodde j...

 När jag gick en språkkurs som var förlagd på Moskvas universitet 1994, så sa Sasja, i vilkens hem jag bodde:"Hans, om du verligen vill lära ryska, så sitt inte bara på universitetet och plugga, utan gå ut och snacka med folk på sta'n!" Sagt och gjort. På den tiden hade Moskva 7 miljoner invånare vanligtvis, men efter Sovjetunionens upplösning två och ett halvt år tidigare, hade många människor satt sig i rörelse från de tidigare delrepublikerna, och enligt officiella uppgifter rörde sig 12 miljoner människor i staden. Inofficiella uppgifter talade dock om närmare 25 miljoner! Jag mötte några som kommit till Moskva nyligen från Kazakstan,flera från Ukraina, från Baltikum och från olika platser i själva Ryssland. Något av ett gemensamt, sorgens stråkdrag gick genom samtalen. Det behövdes en herre i huset. Det var det som fattades. "Chozjain" (Хозяин) heter det på ryska. Jeltsin uppfattades inte som särskilt stark. Nej inte heller Gorbachev hade varit stark. Därfö...