När jag gick en språkkurs som var förlagd på Moskvas universitet 1994, så sa Sasja, i vilkens hem jag bodde:"Hans, om du verligen vill lära ryska, så sitt inte bara på universitetet och plugga, utan gå ut och snacka med folk på sta'n!"
Sagt och gjort. På den tiden hade Moskva 7 miljoner invånare vanligtvis, men efter Sovjetunionens upplösning två och ett halvt år tidigare, hade många människor satt sig i rörelse från de tidigare delrepublikerna, och enligt officiella uppgifter rörde sig 12 miljoner människor i staden. Inofficiella uppgifter talade dock om närmare 25 miljoner!
Jag mötte några som kommit till Moskva nyligen från Kazakstan,flera från Ukraina, från Baltikum och från olika platser i själva Ryssland. Något av ett gemensamt, sorgens stråkdrag gick genom samtalen. Det behövdes en herre i huset. Det var det som fattades. "Chozjain" (Хозяин) heter det på ryska. Jeltsin uppfattades inte som särskilt stark. Nej inte heller Gorbachev hade varit stark. Därför föll Sovjetunionen isär.
En gång var "centrum" starkt. En gång fanns en herre i huset.
Många längtade paradoxalt nog tillbaka dit..
Utgiven på Volantes förlag - |
Liza Alexandrova-Zorinas bok "Imperiets barn" innehåller något av ett eko av detta stråkdrag. Men nu har tiden gått och det som upplöstes för drygt trettio år sedan visar sig vara ovanligt livskraftigt i den ryska, eller ryskspråkiga diasporan. Den hålls - eller tvingas - samman på ett märkligt vis:
"Trettio år efter Sovjetunio9nens sammanbrott lever människor från de tidigare sovjetrepublikerna i en delvis gemensam diaspora i Sverige.Dessa imperiets barn gör det oavsett nationella motsättningar och politiska konflikter inom och mellan enskilda länder, ja till och med trots krigen - mellan Azerbajdzjan och Armenien, mellan Ryssland och Ukraina, mellan Ryssland och Georgien. Under de svåra och mycket pressande omständigheter som dessa människor befinner sig i visar det sig att de gemensamma kulturella koderna och, framför allt, ett gemensamt språk är av större betydelse än många sådana motsättningar.
Den här lilla världen kallas ofta för rysk eller ryskspråkig eftersom det ryska språket är vårt engelska, ett internationellt umgängesspråk. Men egentligen borde man tala om denna gemenskap som postsovjetisk, trots att den alltså återfinns i länder som Sverige och trots att den befolkas också av människor med ursprung i helt andra länder i det forna östblocket, ja till och med av personer från Turkiet, Iran och arabländerna, vilkas väg in i denna lilla värld har gått via den aktiva gruppen med muslimer från de postsovjetiska staterna" citat från boken sidan 10, kapitel ett
Svartjobbare, tjetjener, ukrainare och inte minst kvinnor bland dem intervjuas. Förutom ryssar.
Vad säger t.ex. maffialedaren Gejdar som också tillhör den postsovjetiska diasporan i vårt lilla land? "Alla mina killar är för Putin ... Ja, vadå? Vad har Putin för val? Det där j-a NATO de försökte först från Georgien och Azerbadzjan. Men det funkade inte, för där var det Iran och kärnvapengrejer. Då testade de från andra hållet, från Baltikum, och satte upp baser i Lettland. Nu är de ute efter Ukraina också. Ska man ge bort hela Ryssland till dem, eller?! Vi är ju sovjetfolk, vi är uppväxta i Sovjet. Alla är nostalgiska och saknar den tiden.." - citat s 58, kapitlet "Gejdar, maffialedaren"
Putin har onekligen strävat efter att återskapa "centrum"
Men en klart intressant bok är det. Den börjar med en omöjlig situation. Och slutar med en ännu mer omöjlig situation.
Vilket verkar verklighetstroget.
Recensioner i Yle och Aftonbladet
-
Kommentarer