Fortsätt till huvudinnehåll

Terrorn normaliserar grymhet

 Hur förhatligt terrordådet i "Krokus City Hall" i Moskva-området än har varit, så har många också  reagerat mot den brutalitet som spelat ut mot de misstänkta och arresterade personerna. Observatören "Volya" skriver på sitt telegram-konto, att det aldrig tidigare har skett att säkerhetsstyrkorna själva har lagt ut bilder och videoklipp där tortyr har tillämpats: 

Bilden: CNN igår


"I 'Z' - och propagandistiska telegram-kanaler har videoklipp med de tadjikiska medborgare som arresterades i Brjansk-regionen lagts ut den 23 - 25 mars, det är dessa som de ryska myndigheterna anklagar för att ha genomfört terrordådet i 'Krokus'. På en skar de av örat, på en annan användes elchocker mot genitalierna . Den tredje fördes till domstolen i medvetslöst tillstånd.

   Alla de arresterade hade blivit svårt misshandlade, hos en, att döma av hans utséende, var käken krossad ( på videoupptagningen från det första förhöret var käken ännu hel).

Propagandisterna, t.ex. kanalen 'Shot', lägger ut intervjuer med ryssar , som prisar säkerhetsstyrkorna för att deras arbete har kvalitet, kallar dem för 'våra grabbar' och säger, att de själva hade farit fram med ännu större hårdhet, medan säkerhetsstyrkorna har handlat 'på ett mänskligt vis' mot de arresterade.

Jag vet väl hur det 'rättsvårdande' systemet är uppbyggt i Ryska federationen. Jag vet att tortyr är normen inte bara i straffkolonierna utan också i krigszonerna, och i SK, FSB och MVD. 

Men tidigare har inte säkerhetsstyrkorna själva lagt ut videoklipp eller foton med tortyr på nätet..."


Den som förfogar över Twitter kontot "часть Вселенной" ( = en del av världsalltet) skickade ut ett meddelande:

"På ingen. Får man. Skära av. Örat. 

  Samhället borde normalisera det som är normalt, och inte normalisera grymhet. Samhället borde visa vad som bör göras och vad som inte bör göras. Staten borde säga 'så handlar man inte hos oss'. Goda krafter borde styra nävarna (till försvar) och inte användas för att skära av öron"


-

DN






Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Pengar på djävulen (Diablo *)

(Nedan: en något längre version av en recension som jag först skrev på "Bokus" hemsida , där det finns mer konkreta upplysningar om boken, för den som är intresserad. Språket är engelska)  En intressant genomgång av ett spelföretags öden och äventyr.  Den här boken handlar om den särskilda kultur som spelskapandet uppstod i, och särskilt då företaget  "Blizzard" som bildades under 1990-talet. Författaren skriver att det från början var en "pojkklubb" med betoning på ganska aggressiv maskulinitet, men skildrar också en enorm hängivenhet för själva spelskapandet - en tillvaro där det professionella livet flöt samman med det privata livet i långa arbetspass som sträckte sig över nätter och helger. Och som kunde bli förödande för familjelivet...   När "Activision" så småningom integrerade Blizzard under 2000-åren, så uppstod en spänning mellan dem som skapade spel för spelarnas skull, och dem som skapade spel för pengarnas skull. "Blizza...

Ett motsägelsefullt hus..

.. där i sin tid diametralt olika intressen kolliderade. ” Ukrainskaja Pravda ”, som i respekt för krimtatarernas minnesdag har publicerat nedanstående artikel, rubricerar den så: Ett skräckens och kulturens hus.. (Nedan: större delen av artikeln i översättning*) I centrala Sinferopel, i korsningen mellan Zjukovgatan och Samokisjgatan står en fyravånings byggnad med sju ingångar, som är byggd i konstruktivistisk stil. Den drar inte till sig turisternas uppmärksamhet, och guidebroschyrer påminner inte om den, inga informationstavlor hänger heller på byggnaden. Men inom just dessa väggar höll Krims intellektuella och konstnärliga liv till under 1930 – och 40-talet.  Och sedan slog sig skräcken ned där. Det är ”specialisternas hus”, vilket är Krim-varianten av ett hus i Charkov, som kallas ”Slovo”. Under olika perioder blev denna plats en samlingspunkt och kreativ tillflykt för krimtatarernas intellektuella och konstnärliga rörelser.  I huset bodde framstående författare: J...

Rapport från en frontlinje...

 Precis när jag har läst ut sista kapitlet i Evin Cetin's nya bok "Barnsoldater", så ser jag att en intervju med författaren själv nyss sänts över radions P4 .   En engagerad person av allt att döma. Men hon skriver inte om särskilt roliga saker. Mycket tragiska erfarenheter och situationer skildras. Motsägelsefulla begrepp som "barn" och "droger", "barn" och "vapen", "barn" och "mord", återkommer. Jag vill bara gråta. Inte bara ett kapitel - av fjorton - avslutas i en så mörk och hopplös ton, att det är svårt att fatta. Men ibland lyser hoppet fram, om än aldrig så svagt. Som troende uppskattade jag verkligen att höra om pappan, som lyckades övertala sin son att börja läsa Bibeln. Och hur sonens ögon därvid stannade vid en bibelvers som träffade honom personligen, så att han måste tänka om. Han var på väg att dras in i något som inte var bra. När jag var barn hade jag en återkommande dröm. På femtiotalet bodde j...