Fortsätt till huvudinnehåll

Barmhärtigheten - ett bortglömt begrepp?


 Från "Dozjd":

    Film – och teater-skådespelaren Vadim Dzjuba trädde fram i Kristus Frälsarens katedral i Moskva med ett tal till stöd för de politiska fångarna, bland andra regissören Jevgenij Berkovich , dramaturgen Svetlana Petrijchuk och ledamoten Alexej Gorinova.

Skådespelaren har lagt ut en video med sitt framträdande i kyrksalen i sin telegramkanal i början av december, men media, och särskilt ”Agenstvo”, har uppmärksammat detta först nu.

Dzjuba sa, att han ville tala om ”ett numera bortglömt begrepp, om att visa barmhärtighet”. Han påminde om vissa poeters öde i början av 1900-talet, som han kallade ”lidande med stor bokstav”: Sergej Jesenin, Nikolaj Gumilev, Osip Mendelstam och Alexander Blok. ”Det främsta som mina älsklings-poeter lärde mig, det är att inte passera förbi orättvisorna och skamligt vända bort sitt ansikte”.

”Saken är den att vissa poeter, musiker, scenarister, läkare, lärare och jurnalister idag har berövats sin frihet, fastän de inte har gjort något ont”, sa han, och räknade upp namnen på regissören Jevgenij Berkovich, scenaristen Svetlana Petrijchuk, ingenjören Igor Barisjnikova, journalisten Maria Ponomarenko och kommunfullmäktige-ledamoten Alexej Gorinova. *)

Dzjuba nämnde också om dem som har avlidit på platser för frihetsberövande – musikern och författaren Pavel Kusjnir och den ukrainska journalisten Viktoria Rojtjinaja.

”Och idag, i denna motbjudande tid av angivare och angivelser, var om inte här i denna kyrksal, i Kristus Frälsarens katedral, bör vi påminna om de evangeliska orden:'Jag har behag till barmhärtighet och icke till offer' ", avslutade han sitt framträdande.

-         I ett samtal med ”Agenstvo” sa Dzjuba att hans tal nog var hans sista framträdande. ”Jag har satt punkt i Ryssland genom detta uttalande”. Men han avser att stanna i Ryssland och planerar inte att lämna landet

 

 *) flera av de nämnda fallen har uttryckt något opasssande om den ryska armén i sina sociala media

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Pengar på djävulen (Diablo *)

(Nedan: en något längre version av en recension som jag först skrev på "Bokus" hemsida , där det finns mer konkreta upplysningar om boken, för den som är intresserad. Språket är engelska)  En intressant genomgång av ett spelföretags öden och äventyr.  Den här boken handlar om den särskilda kultur som spelskapandet uppstod i, och särskilt då företaget  "Blizzard" som bildades under 1990-talet. Författaren skriver att det från början var en "pojkklubb" med betoning på ganska aggressiv maskulinitet, men skildrar också en enorm hängivenhet för själva spelskapandet - en tillvaro där det professionella livet flöt samman med det privata livet i långa arbetspass som sträckte sig över nätter och helger. Och som kunde bli förödande för familjelivet...   När "Activision" så småningom integrerade Blizzard under 2000-åren, så uppstod en spänning mellan dem som skapade spel för spelarnas skull, och dem som skapade spel för pengarnas skull. "Blizza...

Ett motsägelsefullt hus..

.. där i sin tid diametralt olika intressen kolliderade. ” Ukrainskaja Pravda ”, som i respekt för krimtatarernas minnesdag har publicerat nedanstående artikel, rubricerar den så: Ett skräckens och kulturens hus.. (Nedan: större delen av artikeln i översättning*) I centrala Sinferopel, i korsningen mellan Zjukovgatan och Samokisjgatan står en fyravånings byggnad med sju ingångar, som är byggd i konstruktivistisk stil. Den drar inte till sig turisternas uppmärksamhet, och guidebroschyrer påminner inte om den, inga informationstavlor hänger heller på byggnaden. Men inom just dessa väggar höll Krims intellektuella och konstnärliga liv till under 1930 – och 40-talet.  Och sedan slog sig skräcken ned där. Det är ”specialisternas hus”, vilket är Krim-varianten av ett hus i Charkov, som kallas ”Slovo”. Under olika perioder blev denna plats en samlingspunkt och kreativ tillflykt för krimtatarernas intellektuella och konstnärliga rörelser.  I huset bodde framstående författare: J...

Rapport från en frontlinje...

 Precis när jag har läst ut sista kapitlet i Evin Cetin's nya bok "Barnsoldater", så ser jag att en intervju med författaren själv nyss sänts över radions P4 .   En engagerad person av allt att döma. Men hon skriver inte om särskilt roliga saker. Mycket tragiska erfarenheter och situationer skildras. Motsägelsefulla begrepp som "barn" och "droger", "barn" och "vapen", "barn" och "mord", återkommer. Jag vill bara gråta. Inte bara ett kapitel - av fjorton - avslutas i en så mörk och hopplös ton, att det är svårt att fatta. Men ibland lyser hoppet fram, om än aldrig så svagt. Som troende uppskattade jag verkligen att höra om pappan, som lyckades övertala sin son att börja läsa Bibeln. Och hur sonens ögon därvid stannade vid en bibelvers som träffade honom personligen, så att han måste tänka om. Han var på väg att dras in i något som inte var bra. När jag var barn hade jag en återkommande dröm. På femtiotalet bodde j...