Putin har under en traditionell presskonferens i Valdaj svarat på frågor, bland annat om hur han ser på Sveriges och Finlands inträde i NATO. "Alla våra mellanhavanden med Sverige klarades ut med slaget i Poltava 1709", sa Putin. Och han ansåg att den svenske kungen Karl XII var "en komplicerad person".
Putin och hans regim skulle kunna avundas Karl XII, som enligt den franske historikern Alfred Rambaud var en kung som "hela Europa fruktade". I en bok om "Rysslands historia" som han författat, skriver han om vad som utspelade sig i Leipzig 1707, två år innan slaget vid Poltava. Rambaud ansåg tydligen att både Frankrikes nederlag i samband med det spanska tronföljdskriget och Sveriges nederlag i kriget mot Ryssland hade kunnat undvikas, om de båda länderna hade gjort gemensam sak. Vilket det fanns vissa förutsättningar för att de skulle kunna göra. Då hade det inte blivit något Poltava:
/en ålderdomlig text som här är något uppdaterad/
"Ända in i Sachsen hade Karl XII förföljt den polske konungens här. För att bestraffa hans senaste uppträdande mot Stanislaw Lesczynski (som Karl XII hellre ville se på Polens konungatron) och hans återkomst till Warszawa, förtryckte Karl hans stater med gärder och utpressningar. Där han stod i sitt befästa läger vid Leipzigs murar, kom han hela Europa att darra. Han hade tågat igenom Schlesien utan att bry sig om att begära kejsar Josefs (den tysk-romerske kejsaren) tillåtelse, och med förakt tillbakavisat Regensburg-riksdagens protester. Han samlade klagoskrifter från de protestanter i Schlesien som förföljdes av Österrike, och ansågs av de missnöjda i Ungern vara den store hämnaren av alla oförrätter. Man befann sig just nu i det mest kritiska skedet av det spanska successions-kriget. Frankrike, som hade besegrats vid Höchstädt, Ramillies och Turin, vände sina blickar mot det segerrika Sverige: England, Holland, Österrike, Brandenburg och Hannover - alla dessa makter som var i förbund och som löpte till storms mot de franska gränserna, fruktade att deras trupper skulle anfallas i flanken av den oövervinneliga svenska hären.
Sverige var ju Frankrikes bundsförvant allt sedan Gustaf II Adolfs och Axel Oxenstiernas dagar. Sverige hade ju varit Frankrikes följeslagare under dessa ärorika tider och hade haft detta land att tacka för sin betydelsefulla ställning i Tyskland. Sverige kunde också frukta att bli lidande av Frankrikes nederlag. Karl XII tog ju emot subsidier av Frankrikes konung (Ludvig XIV - "Solkungen") och uppvaktades av hans sändebud. Världens öde tycktes vila i den unge svenske segrarens hand. Vände han sig västerut och förde sin egen och protestantismens talan gentemot Österrike, så hade Frankrike blivit räddat, och Sverige, som kom att vänta så förfärliga öden på Rysslands slätter, hade blivit räddat med Frankrike. Det var en stund av ängslan och högtidlig spänning, så mycket mer som den tyste och stolte svenske monarken icke lät någon ens ana sina avsikter.
Situationen tycktes vara av så genomgripande betydelse, att den ansedde fältmarsalken Marlborough (J C Marlborough 1650 - 1722) i April 1707 beslöt att uppsöka den svenske konungen i hans läger. Få var de ord som växlades mellan dessa två härförare, så olika till sitt lynne; men den skarpsinnige engelsmannen kunde sluta sig till Karl XII:s inställning till Frankrike; han såg, hur konungens ögon blixtrade, då man talade med honom om den ryske tsaren; han fann på hans bord en karta över det moskovitiska riket. Marlborough vände tillbaka, full av förhoppningar. De som fruktade Karl XII, böjde sig i alla avséenden för hans vilja: Den polske kungen August gick med på den hårda och förödmjukande freden i Alt-Ranstadt, han lämnade ut Patkul, som den ryske tsaren hade satt som sin ambassadör hos honom och som, oaktat den oantastliga värdighet han ännu hade, dömdes till stegel och hjul av Karl XI:s son. Den tysk-romerske kejsaren upplät hundra kyrkor åt protestanterna i Schlesien, avskedade en kammarherre, som Karl XII ansåg klandervärd, lämnade dessutom ut 1500 flyktingar från Moskva och återkallade 400 tyska officerare som ställt sig i tsarens tjänst. Kurfursten av Brandenburg undertecknade ett fördrag om evig fred.
Då kunde Karl XII äntligen bryta upp från sitt läger vid Leipzig: det fanns bara en enda fiende i synfältet - Rysslands tsar! ".
Kommentarer