Fortsätt till huvudinnehåll

Kinesiska journalister undrar ..

 

Kinesiska journalister undrar över Putins och Lukasjenkos otvungna umgänge


Den vitryske ledaren Alexandr Lukasjenko som igår besökte Kreml, och började skämta i den ryske presidenten Vladimir Putins närvaro, gjorde den kinesiska pressen ytterst förundrad.

  Journalisterna uppmärksammade överläggningarnas ovanligt otvungna atmosfär. I samband med mötet behandlade de båda ländernas ledare utvecklingen av det bilaterala förhållandet, och utbytte synpunkter och iakttagelser om det som sker i världen

 

Under samtalets gång kom de båda ledarna in på de återkommande provokationerna på staternas gränser,  vilkas organisatörer är de västliga länderna. Lukasjenko sa att de europeiska grannländerna med avundsvärd frekvens genomför militära övningar på dessa områden och drar sina styrkor mot den vitryska gränsen.

 Därvid visade den belarusiske presidenten på hur USA och EU ständigt anklagar Moskva och Minsk för att hysa planer på att påbörja en expansion i Europa. Sedan började Lukasjenko att skämta på ett för honom invant sätt.

De skriker om att Lukasjenko och Putin kommer att erövra Europa i morgon. Vi har nog med problem, vi har ännu inte tillräckligt för att erövra något

 

Som den kinesiska publikationen skriver, förmådde Putin ”inte hålla tillbaka léendet”. Den ryske ledaren höll med kollegan i det han sa, och bestyrkte, att dylika anklagelser utgör ett fullständigt struntprat. Med sådana uttalanden försöker bara de västliga eliterna att styra andras uppfattningar i syfte att rättfärdiga gigantiska militära utgifter, underströk han.

   De kinesiska journalisterna tyckte att det var intressant att följa de två presidenternas samtal. Lukasjenko förvånade dem genom sitt fria och ohämmade uttryckssätt, vilket långt ifrån alla världsledare kan visa upp i Putins närvaro.

 

Under söndagen den 5 maj, som är den ortodoxa påskdagen, hoppades Lukasjenko fromt på de ryska, vitryska och ukrainska folkens förening…


I bakgrunden: Putin i Kyrkan igår (inte med Lukasjenko,
utan med Moskvas borgmästare - Sobjanin)


Lenta, Rambler


x

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Pengar på djävulen (Diablo *)

(Nedan: en något längre version av en recension som jag först skrev på "Bokus" hemsida , där det finns mer konkreta upplysningar om boken, för den som är intresserad. Språket är engelska)  En intressant genomgång av ett spelföretags öden och äventyr.  Den här boken handlar om den särskilda kultur som spelskapandet uppstod i, och särskilt då företaget  "Blizzard" som bildades under 1990-talet. Författaren skriver att det från början var en "pojkklubb" med betoning på ganska aggressiv maskulinitet, men skildrar också en enorm hängivenhet för själva spelskapandet - en tillvaro där det professionella livet flöt samman med det privata livet i långa arbetspass som sträckte sig över nätter och helger. Och som kunde bli förödande för familjelivet...   När "Activision" så småningom integrerade Blizzard under 2000-åren, så uppstod en spänning mellan dem som skapade spel för spelarnas skull, och dem som skapade spel för pengarnas skull. "Blizza...

Ett motsägelsefullt hus..

.. där i sin tid diametralt olika intressen kolliderade. ” Ukrainskaja Pravda ”, som i respekt för krimtatarernas minnesdag har publicerat nedanstående artikel, rubricerar den så: Ett skräckens och kulturens hus.. (Nedan: större delen av artikeln i översättning*) I centrala Sinferopel, i korsningen mellan Zjukovgatan och Samokisjgatan står en fyravånings byggnad med sju ingångar, som är byggd i konstruktivistisk stil. Den drar inte till sig turisternas uppmärksamhet, och guidebroschyrer påminner inte om den, inga informationstavlor hänger heller på byggnaden. Men inom just dessa väggar höll Krims intellektuella och konstnärliga liv till under 1930 – och 40-talet.  Och sedan slog sig skräcken ned där. Det är ”specialisternas hus”, vilket är Krim-varianten av ett hus i Charkov, som kallas ”Slovo”. Under olika perioder blev denna plats en samlingspunkt och kreativ tillflykt för krimtatarernas intellektuella och konstnärliga rörelser.  I huset bodde framstående författare: J...

Rapport från en frontlinje...

 Precis när jag har läst ut sista kapitlet i Evin Cetin's nya bok "Barnsoldater", så ser jag att en intervju med författaren själv nyss sänts över radions P4 .   En engagerad person av allt att döma. Men hon skriver inte om särskilt roliga saker. Mycket tragiska erfarenheter och situationer skildras. Motsägelsefulla begrepp som "barn" och "droger", "barn" och "vapen", "barn" och "mord", återkommer. Jag vill bara gråta. Inte bara ett kapitel - av fjorton - avslutas i en så mörk och hopplös ton, att det är svårt att fatta. Men ibland lyser hoppet fram, om än aldrig så svagt. Som troende uppskattade jag verkligen att höra om pappan, som lyckades övertala sin son att börja läsa Bibeln. Och hur sonens ögon därvid stannade vid en bibelvers som träffade honom personligen, så att han måste tänka om. Han var på väg att dras in i något som inte var bra. När jag var barn hade jag en återkommande dröm. På femtiotalet bodde j...